Hot och våld förekommer på svenska vårdavdelningar. För att lösa problemet måste man arbeta på flera plan – från att utbilda personalen till att säkerställa att cheferna har organisationen i ryggen. Det menar forskaren Jenny Jakobsson.
Dementa patienter som slåss och sparkas för att ”försvara sig”. Patienter som kommer ur narkos och blir förvirrade och våldsamma. Och anhöriga som hotar personalen när de blir missnöjda med behandlingen. Det är några av de hotfulla och våldsamma situationer som kan uppstå på en vårdavdelning.
– På en vårdavdelning kan patienter vistas i veckor eller månader. Hot och våld – även om det inte är allvarliga incidenter – blir då en daglig belastning på personalen. Det sliter på dem i längden.
Det säger Jenny Jakobsson, biträdande lektor på institutionen för vårdvetenskap vid Malmö Universitet. Hon håller på att avsluta en studie där hon tittar närmare på hot och våld på vårdavdelningar. Studien har bestått av femton djupintervjuer med första linjens chefer, och tanken är att se på våldet ur deras perspektiv.
I tidigare studien har hon också gjort fokusgruppsintervjuer med andra medarbetare på vårdavdelningarna.
Återkommande anledningar
Intervjuerna har visat att det finns ett antal återkommande anledningar till hot och våld på vårdavdelningar:
- Kognitiv nedsättning hos patienten (till exempel demens)
- Patienter som är påverkade av narkos
- Patienter som får dåliga besked, vilket skapar en krisreaktion
- Anhöriga som agerar hotfullt eller våldsamt utifrån frustration
Alla medarbetare kan drabbas, men enligt vissa chefer i studien så finns det personer som är mer utsatta; till exempel unga, kvinnor och personer med utländsk härkomst.
I dagsläget vet man inte hur vanligt det är med våld på just vårdavdelningar, utan det kommer Jenny Jakobsson försöka ta reda på i nästkommande studie.
Däremot har Vårdförbundet gjort undersökningar som visar att hot och våld är vanligt inom vården generellt. Tre av fyra tillfrågade sade i den senaste undersökningen att det någon gång förekommit hot på arbetsplatsen. Och problemet ökar, enligt Vårdförbundet.
Viktigt att rapportera
En anledning till att man inte vet exakt hur det ser ut idag, är att mindre allvarliga händelser ofta inte rapporteras. Varken i form av incidentrapportering eller polisanmälningar.
– Man rapporterar det inte eftersom det ses som en del av vardagen. Dessutom tänker många att det ändå inte händer något om man rapporterar. Problemet är att det här då aldrig kommer upp till ytan.
Och det är synd, tycker Jenny Jakobsson. Genom att anmäla och kartlägga även mindre allvarliga händelser skapar man en överblick av vad som händer. Då kan man också sätta in förebyggande insatser och utbildningar.
– I vår studie har det verkat som att det är upp till varje enskild chef hur man arbetar med incidentrapportering. Men det här måste cheferna få hjälp med. Det måste vara en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Cheferna behöver stöd
Cheferna behöver över huvud taget mer stöd, eftersom de sitter i en svår situation. Ibland hamnar de i kläm, när de ska ansvara både för arbetsmiljön – och därmed medarbetarnas säkerhet – och för patienternas rätt till lika vård. Hur gör man med en patient som sparkar och slår all personal som försöker komma i närheten, till exempel?
– Det blir svåra ställningstaganden för cheferna. Hur långt ska de låta ett beteende gå?
Därför behöver de ha organisationen i ryggen. Idag är vägen till säkerhetsavdelningen, HR och sjukhuscheferna ofta lång – speciellt på större sjukhus.
Enhetscheferna skulle behöva kontaktpersoner
– Enhetscheferna skulle behöva kontaktpersoner högre upp i organisationen. Och säkerhetsavdelningarna skulle behöva vara direkt involverade i vårdavdelningarnas säkerhetsarbete.
Även HR skulle kunna spela en mer aktiv roll. I dagsläget involveras många HR-avdelningar bara när det inträffar allvarliga incidenter.
– HR skulle kunna vara mycket mer aktiva, men då måste de också få reda på vilka incidenter som inträffar.
Utbildning för medarbetaren
Men allt handlar inte om cheferna. Medarbetarna skulle också behöva få mer utbildning, till exempel.
– Många situationer med demenssjuka hade till exempel kunnat undvikas om personalen hade fått tillräcklig utbildning i bemötande.
Och så måste man arbeta med det stora perspektivet; att organisationen gör det de kan för att bädda både för arbetsmiljö och patientsäkerhet. Det handlar om att arbeta med bland annat bemanning och vårdköer, för att minska riskfaktorer som oerfaren eller sliten personal, och frustrerade patienter eller anhöriga.
Ett problem är att säkerhetsarbetet idag ofta är felriktat.
– Man har arbetat mycket med riktigt allvarliga händelser, men de händer inte så ofta. Man måste rikta uppmärksamhet även på de händelser som gnager på medarbetarna i vardagen.
Fotnot: Här kan du läsa en artikel från forskningsprojektets start.
