Arbete inom äldreomsorgen innebär att möta människor i livets slutskede. Då behöver man kunna prata om döden, döendet – och livet. Forskaren Åsa Olsson har sett hur tidiga förberedande samtal kan öka de anställdas trygghet och arbetstillfredsställelse.
Vad är viktigt för mig inför livets sista tid? Hur vill jag ha det med allt? Vilket stöd vill jag få? De som ger vård i livets slutskede behöver kunna samtala om sådant för att kunna ge bra vård. Men det är inte alltid enkelt.
Sjuksköterskan och forskaren Åsa Olsson har arbetat inom äldreomsorgen stora delar av sitt yrkesliv. Hon har haft olika roller, från vårdbiträde och undersköterska till sjuksköterska och därefter specialistsjuksköterska. I dag arbetar hon med kvalitetsutveckling och samverkan mellan universitet och kommuner. Hon har en anställning i Stockholms stad och är doktorand vid Karolinska Institutet.
– Det vi gör i äldreomsorgen handlar mycket om palliativ vård och personcentrerad vård. Det är en stor grupp som varje dag gör ett jättejobb i ett pressat klimat och som vårdar i livets slutskede ibland utan direkt utbildning. Man behöver få kompetensutveckling och känna att man gör ett bra jobb för att trivas på arbetsplatsen.
Viktiga saker i livets slutskede
För att undersöka hur personal kan stärka sin kompetens inom området har Åsa Olsson låtit anställda inom äldreomsorgen testa ett forskningsbaserat samtalsverktyg, DöBra-korten. Det är en kortlek med 37 påståenden inom fyra olika kategorier som kan vara viktiga för en i livets slutskede.
Exempel på påståenden:
- Att få vara ren och snygg.
- Att ha ordning på min ekonomi.
- Att vara fri från smärta.
- Att min begravning är planerad.
- Att behålla min humor.
- Att känna mänsklig beröring.
- Att vårdas av personal som jag trivs med.
- Att dö hemma.
– Det här är inget som man som individ alltid finner enkelt att sätta i gång att samtala kring. Det har i tidigare forskningsprojekt visat sig att personalen tycker att det här är viktiga samtal och att de efterfrågade stöd för att öka sin kompetens.
Tanken med kortleken är att hitta in i samtalet genom att den boende själv kan välja bland korten och ta upp det som är viktigt för just hen.
Korten sänker tröskeln
I forskningsprojektet genomförde Åsa Olsson tillsammans med sin huvudhandledare Ida Goliath workshopserier med fem verksamheter inom äldreomsorgen i stadsdelarna Fruängen, Kista och Stureby i Stockholms stad. Under workshoparna fick personalen lägga fram korten och diskutera utifrån vad de själva tycker är viktigt när de tänker på sin egen död. De prövade sedan att använda korten i samtal med de boende och närstående. Därefter möttes gruppen igen och delade erfarenheter med varandra.
Många av deltagarna var utlandsfödda och majoriteten var undersköterskor, men även sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och chefer deltog.
– Man kommer till workshopen för att man har ett intresse – man arbetar med palliativ vård. Samtidigt finns en tröskel att börja prata om vård i livets sista tid. Man är rädd att såra och tvekar av omsorg om de boende och närstående. Men när man ändå börjar prata så får man mycket tillbaka, menar Åsa Olsson.
Hon beskriver att samtalsverktyget ger både personal och boende en vokabulär och låter den boende styra vad den vill ta upp. Även de med svårigheter att tala kan oftast ta till sig det skrivna ordet.
Underlättar vården i livets slutskede
Åsa Olsson sammanställer nu data från workshoparna med fokus på vad som driver medarbetarna att ta sig an de här samtalen kring livets slutskede.
– Personalen vill verkligen göra ett bra jobb och känner mycket för de boende och deras närstående. De tar sig an sådana här samtal trots att det inte alltid upplevs lätt. Det tycks ge dem bättre förutsättningar att erbjuda vård enligt den boendes önskemål, vilket upplevs som tillfredsställande. Det är lite vad jag kan se hittills.
Tillfredsställelsen handlar om att både kunna ta reda på och sedan veta vilken vård de äldre vill ha i livets slutskede och se till att det blir så.
– Man kan stötta på ett annat sätt, har personalen sagt. Det gäller även i förhållande till närstående.
Närstående kan vara oroliga och inte veta eller förstå vad som faktiskt är viktigt för deras förälder eller annan sista tiden i livet.
Ökar glädjen i arbetet
Förutom ökad kompetens och mer glädje i jobbet framhåller några även att man lär sig mycket om sig själv. Kortleken sätter i gång tankar och reflektioner.
– Och har man haft sådana här samtal några gånger så växer man och blir trygg, bjuder kanske in kollegor. Man får en erkänsla från såväl sig själv som från andra.
Sedan är förstås alla äldre inte sugna på den här typen av samtal.
– En del vill inte prata alls, andra är pragmatiska: ”Jag vill begravas i Pite.” Punkt. En del älskar att prata om sådana här saker medan andra inte alls gör det.
Läs mer: Så gör Axgården
Hur kan utbildning i svåra samtal om döden och döendet öka arbetstillfredsställelsen?
Det kan du läsa om i artikeln ”Tabut att prata om döden är borta”, med medarbetare på äldreboendet Axgården i Stockholm.
– Det här har hjälpt oss jättemycket, säger en undersköterska.