Samverkan mellan arbetsgivare och primärvård behövs vid rehabilitering. Men vad underlättar eller försvårar sådan samverkan? Det har en grupp forskare nu undersökt.
Bra samverkan mellan arbetsgivare, anställd och primärvård är en viktig förutsättning för att medarbetare ska kunna återgå till arbete efter en längre sjukskrivning.
Och ett tydligt innehåll av insatserna och bra rutiner för vilka som ska få del av dem banar väg för ett gott resultat. Det här gäller särskilt den som drabbats av psykisk ohälsa.
Det menar forskaren Elisabeth Björk Brämberg vid Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet (KI). Tillsammans med kollegor från KI och universiteten i Linköping och Uppsala har hon nyligen avslutat en studie om hur en sådan samverkan fungerar i praktiken.
– Vi vet sedan tidigare att trepartssamtal mellan arbetstagare, arbetsgivare och primärvård är en bra modell. Den öppna dialogen under samtalet gör det möjligt att fånga upp delade meningar och olika förväntningar. Något som tyvärr ofta prioriteras bort, säger hon.
Alla kan lära av varandra
Samtalen erbjuder också en struktur som för processen framåt och är en plattform för parterna att dela kunskap med varandra.
– Arbetsgivaren får veta vad de kan förvänta sig av vården och lär sig att tolka tidiga tecken på psykisk ohälsa. Primärvården har å sin sida nytta av att veta vad arbetsgivaren kan och har gjort. Finns det konflikter på en arbetsplats får chefen en chans att reda ut dem innan medarbetaren kommer tillbaka.
Samtal med koordinator underlättar samverkan
Som distriktsköterska vet Elisabeth Björk Brämberg att samarbete med arbetsgivaren inte är självklart för alla inom primärvården.
– Det finns en stark norm att vårdpersonal ska agera som patientens företrädare, vilket har lett till en tradition av att vilja ”skydda” den anställde mot arbetsgivaren, säger hon.
Frågan är komplex, menar hon.
– Arbetsgivaren behöver få en bild av hur medarbetaren mår för att kunna fatta rätt beslut om rehabilitering. Samtidigt är uppgifter om hälsa och privatliv integritetskänsliga och kräver medarbetares samtycke.
För att överbrygga detta rekommenderar hon att medarbetaren träffar en så kallad rehabkoordinator på vårdcentralen (se ruta) innan det första trepartssamtalet.
– Koordinatorns uppgift är bland annat att underlätta kontakten med arbetsgivaren. En gemensam kartläggning gör det ofta lättare att komma fram till vad som behöver lämnas ut.
Otydlighet leder till personligt tyckande
I studien har Elisabeth Björk Brämberg och hennes kollegor letat efter faktorer som underlättar respektive hindrar en god samverkan.
Bland annat varnar de för bristen på tydlighet kring vad insatsen ska innehålla.
– Om rehabkoordinatorer tvingas att ”fylla på” utifrån egna kompetenser riskerar insatsen att bli mer personbunden än baserad på vad vi vet utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.
– För bästa möjliga resultat bör koordinatorer som ska arbeta med insatserna ha en relevant utbildning om vad som fungerar. Dessutom behöver de bra stöd av sina chefer, säger hon.
Det finns en tradition av att vilja ”skydda” den anställde mot arbetsgivaren.
Om insatserna är vagt formulerade blir det också oklart vem som ska få del av dem, samt hur och när de ska sättas in.
Elisabeth Björk Brämberg betonar också vikten av att alla parter är överens om rehabiliteringens mål: att medarbetaren ska återgå i arbete.
Förutom samsyn kring sjukskrivning och rehabilitering bör vårdcentralen också ha ett teambaserat arbetssätt för återgång i arbete.
Forskarnas etiska analys visar att urvalsprocessen för insatser varierar stort. Vem ska få del av insatserna? När och hur ska de ske?
De noterade en risk att samverkande insatser ges på olika villkor, och att alla medarbetare inte får samma möjlighet till kontakt med sin arbetsgivare.
– Otydliga urvalskriterier och rutiner lämnar tyvärr fältet fritt för personligt tyckande, konstaterar Elisabeth Björk Brämberg.