På Södertälje sjukhus intensivvårdsavdelning har coronapandemin varit omtumlande för personalen. Därför har sjukhusledningen screenat personalen för psykisk ohälsa och stöttat dem som behövde hjälp. De gjorde det med hjälp av Försvarsmaktens metoder.
Coronavåren 2020 på Södertälje sjukhus intensivvårdsavdelning var utmattande för personalen. Vårdplatserna fylldes och överfylldes, och personalen fick konstant jobba på högsta växel i otympliga skyddskläder.
När situationen lugnade ner sig under sommaren var det dags för återhämtning och uppladdning inför en förutspådd andra våg. Samtidigt skulle personalen också ta hand om den vårdkö som hade bildats.
Verksamhetschefen Håkan Kalzén anade att vissa i personalen skulle behöva extra stöd.
– Vi har sedan länge erbjudit samtalsmöjligheter i form av reflektion och kuratorer. Det är bra och gott så. Men det blir svårt att närma sig en individ som ligger i riskzonen men inte inser att den är på väg att krascha.
Han menar att många som jobbar inom vården är bättre på att ta hand om andra än sig själva, och ser inte när de själva behöver hjälp. Vad Södertälje sjukhus behövde var därför en metod för att screena personalen med hjälp av objektiva mätmetoder.
Försvaret har liknande erfarenheter
Så han vände sig utåt, och tog hjälp av de metoder som man använder inom Försvarsmakten för att omhänderta personal som kommit hem från utlandstjänst.
– Försvaret har sedan länge erfarenhet av att personal kommer tillbaka från kriser som har varat under lång tid.
Metoderna beskrivs mer utförligt i den här artikeln, men går i korthet ut på att all personal erbjuds ett enskilt samtal med en screeningledare. Under screeningen går man igenom olika frågeformulär för att fånga upp ångest, depression, utbrändhet och sömnsvårigheter, och diskuterar resultaten tillsammans. Den som ligger i riskzonen erbjuds sedan omedelbart hjälp av till exempel företagshälsan.
Screenade alla som ville
På Södertälje sjukhus genomförde man screeningen under en planeringsdag precis efter sommaren 2020. Samtalen var anonyma och frivilliga, och nästan alla tackade ja till att genomföra dem.
– Det fanns personal och stödfunktioner på plats, så de som var i riskgrupp kunde söka hjälp direkt. Det gäller att trösklarna är låga, för om du är trött orkar du inte ta tag i att sätta dig och ringa Företagshälsovården på egen hand.
Det gäller att trösklarna är låga, för om du är trött orkar du inte ta tag i att sätta dig och ringa Företagshälsovården på egen hand.
Screeningen hade flera fördelar. Dels var det runt tjugo personer, av totalt 150 screenade, som valde att söka hjälp direkt på plats. Och ytterligare ett tiotal sade att de skulle söka hjälp senare, på egen hand.
Metoden gav också Håkan Kalzén en överblick över hur personalen mådde.
– Det är ju svårt att veta hur de egentligen mår och nu fick vi chansen att screena hela gruppen. Nu har jag fakta i målet och siffror på hur det faktiskt ligger till.
Det fanns faktiskt ytterligare en vinst: att man från ledningens håll kunde visa att de här frågorna är viktiga och att man bryr sig om personalen.
– Vi ville få personalen att känna att vi försöker göra det vi kan för att de ska må så bra som möjligt, med de medel som vi har att tillgå.
Sensorer känner in sina kollegor
Den stora, enskilda, screeningen var dock inte den enda metoden som Södertälje sjukhus lånade av Försvarsmakten. De snabbutbildade också vissa i personalen till så kallade sensorer, som regelbundet mäter måendet hos en grupp medarbetare. Även den metoden beskrivs i denna artikel.
En av de som tog uppdraget är sjuksköterskan Kristina Tärk. Numera har hon en grupp med tio medarbetare som hon håller lite extra koll på varje vecka.
– Jag kollar hur pratet går. Är det roligt att gå till jobbet eller man mest bara trött? Jag skattar den allmänna stämningen och får en känsla för hur alla mår.
Det allmänna måendet sammanfattas sedan för hela gruppen, utan att identifiera enstaka individer. Mätpunkterna skickas en gång i veckan in till en analysperson som sammanställer resultaten. De ger en indikation på hur personalen mår, och ger dessutom en chans att identifiera riskgrupper och obalans mellan enheter.
– Jag gick med på att bli sensor för att det kändes viktigt. Och jag tycker inte att det känns som ett för stort ansvar att hålla koll på kollegornas mående. Det är inte mitt jobb att fånga upp dem som mår dåligt. Jag ska göra en bedömning, men sedan finns det andra skyddsmekanismer som fångar upp dem som behöver hjälp, säger Kristina Tärk.
Positivt för personalen
Hon var även med om den stora screeningen som genomfördes i augusti, och tycker att allt detta känns positivt.
– Det finns ett värde i att fånga upp hur gruppen och individen mår. Vi har ju gått igenom något stort och vi upplever att sjukhusledningen tar det på allvar.
Håkan Kalzén säger att han vill fortsätta, både med den stora screeningen och med sensorerna.
– Sensorerna kan köras parallellt med det vanliga arbetslivet. Det blir mer löpande och ger mig en koll från vecka till vecka. Den andra, större screeningen hoppas vi att vi också kan fortsätta med regelbundet; kanske en eller två gånger per år.
På Södertälje sjukhus tog man hjälp utifrån, av personer med erfarenhet från Försvarsmakten, för både screening och analys av sensorernas rapporter. Men det finns inget som hindrar att man gör samma jobb internt, säger han.
– Mätmetoderna finns ju gratis, utan licens. Sedan spelar det inte heller så stor roll exakt vilket verktyg du använder – det viktiga är att det blir gjort.
Han rekommenderar flera att göra samma sak.
– Det gäller att som arbetsgivare måna om den personal man har. Mår de bra och har laddade batterier kan de ge mycket mer. Och sjukvården blir inte bättre än den personal vi har.
