Fyra korta reflektionsfrågor, i början och slutet av varje arbetspass. Det är en metod som används i Region Östergötland för att skapa tydlighet, lyfta svåra frågor och svetsa samman vårdlag. Det fungerar oavsett om det handlar om att snabbt ställa om till pandemivård, eller om att slussa in sommarvikarier i verksamheten.
Avdelning 27 på universitetssjukhuset i Linköping är vanligtvis en öron-näsa-halsavdelning. Men under våren 2020 tömdes avdelningen på ordinarie patienter och avdelningen gjordes om till pandemiavdelning.
Först blev den intagsavdelning, där patienter skulle ligga medan de väntade på coronaprovsvar. En vecka senare ändrades inriktningen igen. Nu blev det istället fullt fokus på patienter med konstaterad covid-19 och så kallade vårdbegränsningar – vilket innebar att de som försämrades inte skulle vidare till intensivvården.
Personalen förstod att nu skulle många patienter komma att dö på avdelningen. Elisabet Carlgren, verksamhetskoordinator, berättar:
– För många i personalen skulle det här bli deras första möte med en döende patient – dessutom utan patientens anhöriga på plats. Så vi behövde fånga upp hur personalen reagerade och mådde.
Behövde få ihop gruppen
Under denna turbulenta tid var det dessutom mycket ny personal som tillkom.
– Plötsligt kom det 18 nya medarbetare på en dag, som skulle skolas in och få scheman. Vissa av dem hade aldrig arbetat inom slutenvården innan, så vi behövde ett sätt att få ihop gruppen. Det säger Lina Hansson, vårdenhetschef.
Därför började man med reflektionsmöten, som hölls inom vårdlagen i början och slutet av varje arbetspass. Innan mötena fick alla i personalen fylla i varsin lapp med fyra påståenden, som ett reflektionsstöd. Sedan diskuterades svaren i grupp. Efter mötet samlade verksamhetskoordinatorn in lapparna, och passade då också på att fånga upp frågor som återstod.
En fördel med dessa reflektionsmöten var att rent praktiska frågor kom upp till ytan och kunde lösas. Det kom till exempel fram att personalen behövde en utbildning i vårdplaneringssystemet, varför man tog dit utbildare som skötte det på plats. Ett annat resultat av mötena var att man anställde springare, som skulle finnas ute i korridorerna och hjälpa till med det praktiska.
Svåra och känsliga frågor
På mötena togs också svåra frågor upp.
– I grupperna var de väldigt duktiga på att våga ta upp svåra och känsliga frågor. Jag blev imponerad, speciellt eftersom många ur personalen inte kände varandra innan, säger Elisabet Carlgren.
Det blev också ett sätt att sätta punkt för dagen.
Man kunde ventilera, släppa allt som känts jobbigt och sedan gå hem med lätt hjärta
– Reflektionerna var bra för att man kunde ventilera, släppa allt som känts jobbigt och sedan gå hem med lätt hjärta, säger Lina Hansson.
Att ta sig tid till reflektionerna var inga större problem, berättar de. Mötet i början av passet brukade ta runt fem minuter, och i slutet av passet tog det en dryg kvart.
– Det gick ganska fort, och det gav väldigt mycket, säger Elisabet Carlgren.
Bra för ens välmående
En som uppskattade reflektionsmötena är Anette Hjelmberg, som i vanliga fall är biomedicinsk analytiker på en neurofysiologisk avdelning. Men under våren gick hon istället in och arbetade som undersköterska på pandemiavdelningen.
– Det var bra med reflektionsmötena. Var det något man hade frågor om, eller om man undrade vem man skulle vända sig till, så hade man chansen på mötet på morgonen, säger hon.
Det var också ett sätt att samla ihop gruppen vid dagens slut.
– De dagar som hade varit jobbiga kunde man få höra att andra hade tyckt likadant. Dessutom pratade man vidare, och fick med sig mer än det som stod på pappret. Det var bra för ens välmående.
Även för sommarvikarier
Även om pandemiavdelningen nu är ett minne blott, och öron-näsa-halsavdelningen snart är tillbaka, planerar vårdenhetschefen Lina Hansson att fortsätta med reflektionsmötena.
– Jag har åtta sommarvikarier som ska in här, och det här är ett bra sätt att snabbt svetsa samman gruppen. Man lär känna sitt team och får svar på alla frågor man har.
