Socialt stöd från arbetskamrater – det var en av de saker som vårdpersonalen behövde mest under vårens coronapandemi. Ett sätt att underlätta i kommande kriser kan vara schemalagda möten med kollegor, där de får prata med varandra om hur det känns.
Coronakrisen under våren innebar ett högt arbetstempo för vårdpersonal, och många anpassningar för att minska smittspridning. Det gjorde att en del av dem kände sig ensamma och utan stöd.
Det berättar de för sociologen Erika Wall, som intervjuat vårdpersonal om hur det var att arbeta under de mest intensiva veckorna i våras. Vårdpersonalen efterfrågade också samtal med professionella, men viktigast var möjligheten att få stöttning från kollegor.
En intervjuad säger i rapporten att det behövs möten ”för oss kollegor, så att vi får se och höra varandra och erbjuda lite stöd.”
– Arbetsdagarna var så intensiva att man inte hade tid att sitta ner och prata med varandra. Intervjupersonerna önskade att det skulle finnas utrymme för det i personalgruppen snarare än att exempelvis skickas iväg till en kurator för samtal, säger Erika Wall.
Hon menar att det behövs en struktur på arbetsplatsen för möten och samtal med kollegor. Det ska inte behöva vara en fråga för enskilda anställda eller chefer att ta tag i.
– Den kollegiala samvaron var central för dem jag intervjuade. De vill bli kallade till möten för att prata med varandra. Det gäller att skapa förutsättningar för stöd från kollegor. Chefer och ledning behöver se till att den tiden finns.
Inte säkert man ser sitt behov av socialt stöd
Erika Wall förespråkar obligatoriska möten under arbetstid även av andra skäl. Det är inte säkert att man ser sitt behov av stöttning. En av hennes intervjupersoner säger i rapporten att ”jag vet att de har pratat om att det ska finnas kuratorskontakt och så för den som behöver, men jag tror att det är många som behöver det utan att egentligen kanske förstå att man behöver det.”
Under vårens vårdkris verkar det kollegiala stödet ha fungerat bäst i verksamheter som vanligtvis har många svårt sjuka och dödsfall. Så vill man hitta verksamheter där detta fungerar ska man titta där.
– Där fanns exempel på att man hade debriefing efter varje arbetspass och skillnaden mot hur man arbetar vanligtvis var inte så stor, säger Erika Wall.
Krav-kontroll-stödmodellen är en väletablerad modell för att förklara stress i arbetslivet. Den visar hur viktigt stöd är i en stressig arbetssituation. Enligt den kan socialt stöd balansera upp exempelvis en hög arbetsbelastning så att man inte får det stresspåslag man skulle få annars.
Att inte kunna ge den där klappen på axeln när det är extra tufft
Det är dock inte alla former av stöd som är möjligt att ge under en pandemi.
– Många tyckte det var ett problem att de inte kunde ta på varandra. Att inte kunna ge den där klappen på axeln när det är extra tufft, säger Erika Wall.
Kände sig osynliggjorda
Tuffast verkar det ha varit för dem som arbetade långa arbetspass i slutna vårdsalar med full skyddsutrustning. Utan att kunna ta pauser eller gå på toa.
– De hade handskar, förkläden, visir och andningsskydd, i vissa fall gasmask. Och de arbetade många timmar i sträck, berättar Erika Wall.
Hon nämner också att anställda i den psykiatriska vården haft det extra besvärligt under coronapandemin. De berättade att den galopperande pandemin väckte mycket oro och ångest hos patienterna.
De som inte arbetar i intensivvården tog upp att de ville bli sedda och uppskattade. De kände sig osynliggjorda eftersom det främst var intensivvårdspersonal som syntes i tidningar och hyllades på sociala medier. Trots att andra vårdanställda också arbetade hårt och under svårare omständigheter än normalt.
– Man pratade hela tiden om fronten som arbetet med de svårast sjuka i intensivvården. Men som en av intervjupersonerna sa: Det är vi som är fronten. Det är vi som ska se till att patienterna inte hamnar där.
Beslutsvägarna är kortare nu
Men det fanns också ljusglimtar under coronakrisen i vården. Om det till exempel behövdes ett skåp för skyddsutrustning i en korridor kunde chefen ordna det utan att personalen måste vänta på något beslut i en ledningsgrupp en kommande vecka. En av de intervjuade berättar i rapporten: ”Beslutsvägarna är kortare nu. Saker behöver inte avhandlas i möten i hundra år, utan när man belyser någonting som ett problem så får man gehör för det på en gång.”