Får man vara gay på jobbet? Självklart, säger nog de flesta. Men hbtqi-personer känner ändå ofta en stress på arbetsplatsen. Hur handskas man med det? Och hur kan chefer och kollegor bidra till att alla känner sig accepterade på jobbet? Det undersöks i ett nytt forskningsprojekt.
Ständigt hålla tungan rätt i munnen. Hela tiden fatta beslutet: ska jag visa vem jag är? För den som har en partner av samma kön kan den sociala arbetsmiljön vara påfrestande – också på arbetsplatser där den på alla sätt uppfattas vara bra.
Minoritetsstress – att behöva vara på sin vakt på grund av att man tillhör en minoritet – är i princip okänd mark i det svenska arbetslivet. Det vill Tove Lundberg, docent i psykologi vid Lunds universitet, ändra på tillsammans med kollegor vid universiteten i Linköping och Örebro.
”Minoritetsstress på jobbet: Arbetsplatsen som lindrande eller hindrande för hbtqi-personers psykiska hälsa och välmående” heter projektet, som ska vara avslutat 2024.
– Vi tittar inte på diskriminering, utan på de normer som finns i den psykosociala arbetsmiljön. De är svåra att få tag i, men mycket viktiga: de är själva grunden för diskriminering. Och de orsakar stress och ohälsa.
Bättre förståelse
Syftet med forskningen är att skapa förutsättningar för arbetsgivaren att arbeta aktivt med den sociala arbetsmiljön så att minoritetsstressen inte uppstår. Hur kan chefer och kollegor bidra till att alla känner sig accepterade på jobbet?
– Vi har en stark lagstiftning som säger att arbetsgivaren ska arbeta med aktiva åtgärder. Men vi har ingen kunskap om vad de aktiva åtgärderna bör vara på det här området. Det är de frågorna som vi vill att hbtqi-personer ska berätta om, säger Tove Lundberg.
Förhoppningen är att arbetsgivare och skyddsombud kan få en bättre förståelse för vilka utmaningar som hbtqi-personer upplever på arbetet och vad de upplever som hjälpsamt när det kommer till stöd.
– Vi hoppas att vi på så vis, mer konkret, kan visa vad som är effektiva aktiva åtgärder.
Intervjuer och enkäter
I projektet ska sambandet mellan personernas upplevelse av minoritetsstress, stöd från arbetsgivaren och hälsa över tid undersökas. Metoden är intervjuer och enkäter. Personer som svarat på enkäten får en förfrågan att delta även året efteråt, så att det finns resultat över tid.
I en tidigare studie undersökte Tove Lundberg hur hbtqi-personer upplever minoritetsstress i sin vardag. Många av de intervjuade tog upp att det på arbetsplatsen fanns många olika situationer som kan vara svåra att förhålla sig till. De intervjuerna ingår i den nyligen påbörjade undersökningen.
Små saker människor säger
Teorin om mikroaggressioner är en viktig utgångspunkt i hennes forskning. Mikroaggressioner handlar om små saker människor gör och säger, som utgår från en stark norm. Som exempelvis att alla är heterosexuella.
Hon tar ett exempel: En person som identifierar sig som kvinna kanske får den välmenande frågan ”har du man och barn?” av först en kollega, och sedan av en till på samma dag på sitt nya jobb. Ska personen då bara svara nej, eller ska hon svara ”nej, men fru och barn” när hon inte vet om kollegorna är accepterande?
Ska jag komma ut lite smidigt?
De här vanliga situationerna utgör ett socialt minfält för hbtqi-personer. Också den som känner sig trygg i sin identitet ställs inför risker och val som orsakar stress.
– Ska jag komma ut lite smidigt, i en bisats, så de inte förutsätter att jag är hetero? Och om jag inte har kommit ut och personer sitter och raljerar över något hbtqi-relaterat, ska jag säga ifrån, eller ska jag inte välja den striden? Vad gör jag om någon felkönar mig?
Många gånger om dagen
Om det hände någon gång ibland skulle problemet inte vara så stort. Men hbtqi-personer kan enligt Tove Lundberg få vara med om liknande situationer många gånger om dagen.
– Det är ett annat spelutrymme. Det gäller även i kontakt med en brukare eller patient, då kan ett mer personligt sätt hjälpa dig att ge bättre vård. Men priset kan bli högt om du provar och det går fel.
Det är belastande att hela tiden tvingas ha tentaklerna ute
Internationella undersökningar visar att omkring tio procent av befolkningen är emot homosexualitet. Vem står just nu framför dig? Är det en av de tio procenten?
– Det är belastande att hela tiden tvingas ha tentaklerna ute för att bedöma sin omgivning, att försöka förstå huruvida den är trygg eller inte.
Första steget att synliggöra
I arbetslivet är hbtqi-personers upplevelse av minoritetsstress okänd. Första steget är att synliggöra, konstaterar Tove Lundberg.
– Det här projektet är ganska kartläggande. Vi tittar brett, på olika yrkeskategorier, i olika professionella miljöer, i olika organisationer. Vi vill vässa frågorna, och vi hoppas att det ska leda till massor med ny forskning när vi är klara.
Samtidigt har ytterligare två studier påbörjats vid sidan om. De är inte finansierade så de kommer att göras klart när det finns tid.
– Vi vill i de studierna tala med experter på området, och med personer med personalansvar, chefer och hr. Ta reda på hur de tänker och vad de gör. Och så vill vi titta på glappen grupperna emellan, och på vad som överensstämmer.
Ett gott råd
Tove Lundberg vill inte förekomma studierna med att ge goda råd. Men en uppmaning till arbetsgivare och skyddsombud har så bra grund att hon gärna levererar den:
– Ta bort självbilden av att vi är så bra på det här, att det inte är en grej. ”Det är väl inget problem, här får alla vara som de vill”. Jag tror att det är ett stort hinder för att prata om de här frågorna på allvar.