Fördomar, mikroagressioner och minoritetsstress – det är några saker som kan drabba hbtq-personer på arbetsplatsen. Arbetsgivare bör därför arbeta aktivt för att skapa en inkluderande arbetsplats. Det säger forskarna bakom en ny kunskapssammanställning.
– Det kan handla om allt från obetänksamma skämt och negativ jargong till direkt diskriminering. Det kan gå så långt som att en person blir utesluten eller motarbetad på arbetsplatsen – eller utsatt för våld av till exempel klienter.
Det säger Andrea Eriksson, som håller på med en kunskapssammanställning om hbtq-personers organisatoriska och sociala arbetsmiljö. Hon är docent i ergonomi vid KTH, och forskar på utveckling av hållbara och hälsosamma arbetsplatser med särskilt fokus på ledarskap.
Går igenom 300 studier
Hon och kollegan Sofia Björk, doktor i sociologi vid Göteborgs universitet, har gått igenom ett stort antal svenska och internationella forskningsstudier, och hittat runt 300 stycken som kommer att tas med i kunskapssammanställningen. Syftet är att få svar på frågor som:
- Vilka huvudsakliga arbetsmiljörisker har identifierats i denna grupps arbetsmiljö? Vilka friskfaktorer har identifierats?
- Vad kännetecknar en inkluderande arbetsplats, det vill säga där arbetsmiljön för hbtq-personer upplevts vara god av vederbörande?
Förhoppningen är att sammanställningen ska mynna ut i ett antal punkter som olika nyckelpersoner behöver tänka på, och områden som arbetsplatser behöver jobba vidare med. Än så länge är forskarna halvvägs igenom arbetet, men redan nu har de kunnat dra ett antal slutsatser.
Sämre förutsättningar på arbetet
Utifrån den internationella forskningen har de kunnat se att hbtq-personer har sämre förutsättningar på arbetsplatsen, bland annat vad gäller den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. De få svenska studier som finns på området tyder på att bilden ser likadan ut i Sverige.
– Majoriteten av personerna i studierna uppger att de har en god arbetsmiljö, men att de samtidigt utsätts för stressorer. Det är en slags dubbel bild, säger Andrea Eriksson.
Stressorer är saker som leder till stress. En vanlig stressor för hbtq-personer är mikroagressioner – det vill säga vardagliga, mer eller mindre subtila negativa händelser. Det kan vara blickar, frågor och kommentarer som speglar oförståelse eller fördomar.
De kan i sin tur leda till minoritetsstress. Det är en stress som kan uppstå hos en minoritet, som hela tiden behöver vara på sin vakt och beredd på att bli utsatt eller ifrågasatt.
– Jag tror att problemen grundar sig i historiska fördomar. Men nu är vi i en brytningstid, där vi är varse problemen och försöker förbättra situationen. Det säger processledande analytiker Mikael Nilsson på Myndigheten för arbetsmiljökunskap, Mynak, som driver projektet.
Tips till arbetsgivare
Även om arbetet med kunskapssammanställningen inte är klart, har författarna redan nu några tips till arbetsgivare:
- Förutsätt inte att en person har en viss läggning eller könsidentitet.
- Var inkluderande i ditt sätt att prata. Fråga till exempel inte en kvinna om hon har pojkvän/man. Förutsätt inte att alla kan eller vill få barn.
- Var noga med att tilltala personer med det namn och pronomen som de själva önskar.
- Tänk på hur klädkoder påverkar individer.
- Reagera vid negativ jargong och säg ifrån vid till exempel homofobiska eller transfobiska skämt.
- Skapa riktlinjer och handlingsplaner som används och är levande. De får inte bara finnas på papper.
- Utbilda chefer i hbtq- och transfrågor.
- Vid befordringar och karriärutveckling: tänk på hur stereotypa föreställningar påverkar vem som ses som en lämplig chef. Studier visar till exempel att homosexuella män har sämre karriärutveckling än heterosexuella män.
Lyft det som en arbetsmiljöfråga
Andrea Eriksson har även ett tips till hbtq-personer själva:
– Vänd dig till din chef eller ditt skyddsombud och uppmärksamma dem på att det här är en arbetsmiljöfråga. Lyft till exempel frågan om mikroaggressioner. Studier pekar på att många som har varit öppna på arbetsplatsen har fått mindre negativa reaktioner än vad de trott.
Hon tycker att det är dags att de här frågorna kommer upp på agendan, och att man börjar arbeta aktivt med dem ute på arbetsplatserna.
– Om vi vill skapa ett jämlikt och hållbart arbetsliv för alla så är det här en viktig del.