Att lyfta och flytta människor inom vården innebär risker för personalen, men många skador kan förebyggas med utbildning och riskbedömning. Ändå slarvas det med den saken. Det vill forskaren Charlotte Wåhlin råda bot på med ett nytt arbetssätt.
Personförflyttningar är vardag för många som arbetar inom vården. Det är också en av de vanligaste situationerna där arbetsskador uppstår hos personalen. Det kan antingen ske akut, till exempel när man fångar en patient som är på väg att falla. Eller så uppstår skadorna över tid, när man gör förflyttningar om och om igen.
Men det går att förebygga arbetsskadorna, inte minst genom att riskbedöma förflyttningarna i förväg. Tyvärr är det inte alltid det görs.
– Arbetsmiljöverket genomförde riktade inspektioner inom vården 2013, som visade att det ofta saknas riskbedömningar för personförlyttningar.
Det säger Charlotte Wåhlin, forskare och ergonom vid Arbets- och miljömedicin Region Östergötland. Hon leder ett forskningsprojekt om arbetsmiljö- och patientsäkerhet: PAWSS (Patient And Workers Safety Study).
Nu har hon och hennes forskargrupp precis fått pengar av Afa Försäkring för en ny delstudie inom projektet.
Riskbedömning av personförflyttningar
Den nya studien kommer att pågå i tre år, och under den här tiden ska forskarna utveckla en metodik för att skapa säkra personförflyttningar inom vård och omsorg. I metodiken ingår:
- Utbildning för personal i personförflyttningar
- Riktlinjer för säkra personförflyttningar
- Riskbedömningar av personförflyttningar och fallriskbedömning
- Återkoppling av arbetsmiljökartläggning
För riskbedömningarna av personförflyttningar kommer man att översätta ett nederländskt verktyg som heter TilThermometer. Det ska anpassas till svenska förhållanden, och sedan testas.
Verktyget går ut på att bedöma alla patienters förflyttningsförmåga och den belastning som förflyttningarna kan medföra för personalen. Förflyttningsförmågan värderas i fem grupper , från ”sängliggande” till ”går självständigt”. I riskbedömningen tittar man också på om utrustning som lyftar finns och används på avdelningen.
Bedömningen görs regelbundet, i snitt en eller två gånger i veckan. På det sättet skapar man en samlad bild för avdelningen, av vilken profil vårdtagarna har och om den utrustning som behövs finns och används.
– I vår studie kommer vi att prova metodiken för säkra personförflyttningar på vårdnära enheter där man har inneliggande patienter. Det kan till exempel handla om geriatrik, ortopedi, infektionsavdelningar eller vårdhem. Avdelningar där vårdtagarna har åtminstone ett par vårddygn.
Chef och skyddsombud i samverkan
Under studiens gång kommer de här riskbedömningarna att vara en del av det systematiska arbetsmiljöarbetet, och göras av chef, skyddsombud och vårdpersonal i samverkan. De kommer också att få stöd av arbetsmiljöexperter.
På sikt är förhoppningen att det här arbetssättet ska börja användas ute i verksamheter även utanför studien. Och i så fall kan man gärna ta stöd av Företagshälsan för att göra riskbedömningarna.
– Företagshälsan kan ha en viktig roll. De har ergonomer som kan hjälpa till med riskbedömningarna, och ge stöd vid utbildningar och arbetsmiljöåtgärder.
Om den nya metodiken fungerar är tanken att den ska bli en del av verksamheters ordinarie systematiska arbetsmiljöarbete, och då hjälpa till att skapa ett gott säkerhetsklimat.
Chefen måste se detta som viktigt
Men då måste man arbeta på flera nivåer: organisation, grupp och individ. Och chefen måste vara engagerad i arbetet.
– Chefen måste se detta som viktigt. Det belastar ju vården dubbelt om sjukvårdspersonal skadar sig – dels försvinner de från arbetet och dels behöver de vård själva.
Och blir personförflyttningarna säkrare skapar det naturligtvis även bättre patientsäkerhet. Att utbilda personalen i förflyttningskunskap, till exempel, värnar om både personalens och patienternas säkerhet.
– Det är som alltid tydligt att patientens och personalens perspektiv behöver vävas samman.