– Jag blev glatt överraskad över gensvaret ”Arbetsglädjens problem” fick, och att arbetsgivarna tog sig an idéerna om bland annat bättre kommunikation och samarbete mellan människor på arbetsplatsen, säger Gösta Vestlund, om boken som kom 1949.

Foto: Mats Utbult

Skrev om arbetsglädje 1949 – och jobbar på efter 100!

1949 skrev Gösta Vestlund boken ”Arbetsglädjens problem”, som ger tankeväckande inspel i dagens arbete med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Själv ger han ”uthålligt arbetsliv” ett ansikte: vid 103 års ålder fortsätter han att skriva krönikor och hålla föredrag om folkbildning och demokrati.

Här bjuder Suntarbetsliv på ett lite annorlunda arbetsmiljöreportage – och extra lång sommarläsning!

Gösta Vestlund tar emot mig i sitt radhus i Nacka där han bott i 55 år. Synen har blivit sämre, men han tycker att den är tillräcklig för att ta sig fram både hemma och ute, så han anser sig inte ha behov av hemtjänst. Med en apparat som förstorar text 16 gånger kan han ta sig igenom kortare texter, men det tar tid. Han tycker att det är trist att han inte längre kan läsa böcker.

För att hänga med i vad som händer i världen lyssnar han mycket på radio – en uppfinning som inte kommit till Sverige i hans barndom (han är född 1913, de första radiosändningarna startade så smått 1925). Just idag, när jag kommer på besök, bekymrar han sig över Brexit och Trump, och förbereder ett föredrag om demokratiforskning som han ska hålla dagen därpå. (Läs mer i fördjupningstext om hur det är att leva i mer än hundra år.)

”Arbetsglädjens problem” är en 90-sidig liten bok som Industriens upplysningstjänst gav honom i uppdrag att skriva 1949. Skriften tar upp vad som främjar och motverkar arbetsglädje, baserat på amerikansk arbetslivsforskning – i Sverige fanns i stort sett ingen sådan forskning än – och i viss mån på egna iakttagelser.

264x182-bokframsidaDen väckte stor uppmärksamhet bland arbetsgivarna, men också bland anställda. Fackliga förlaget Brevskolan tog fram en studiecirkelversion som fackföreningsrörelsen använde för studier. Sammanlagt trycktes den i 15.000 ex, en stor upplaga för en sådan skrift.

Den har länge varit svår att få fatt i, men Suntarbetsliv har skannat in den – den intresserade kan hämta den här.

Trygghet och mening

När jag läser den slår det mig att det redan för 70 år sedan fanns så många insikter om det som vi idag talar om i samband med Arbetsmiljöverkets föreskrift om den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Det gäller inte minst det som arbetsmiljöforskare idag kallar friskfaktorer, exempelvis en fungerande kommunikation, inflytande över arbetet och dess planering, att jobbet känns meningsfullt.

Men det finns tankeväckande likheter också när det gäller riskfaktorer och dess följder.

Psykiska skäl är idag det som ligger bakom flest sjukskrivningsdagar. Det var det inte 1949. Men det är inte detsamma som att människorna saknade själsliga svårigheter då. Gösta Vestlund skriver i ”Arbetsglädjens problem” om hur ”den moderna människan” fått svårare att slå rot, och att förhållandet mellan människorna präglas av en opersonligare anda, när alltfler bor i tätorter, ”där de ofta inte ens känner människorna i samma hus och en egendomlig brist på tid försvårar kontakten ytterligare”.

”Arbetshastigheten och larmet på många arbetsplatser hindrar också umgänge och tankeutbyte. Det finns exempel på arbetare som tjänstgjort vid samma maskin under lång tid och som knappast känt varandra mer än till namnet.”

Han skriver om ”en oroande känsla av isolation”, och om ”mångfalden av intryck från olika miljöer, press, radio, film, som ofta motsäger varandra, kan lägga till isoleringen en mer eller mindre frätande osäkerhet”. Han citerar psykoanalytiker som talade om hur de flesta kämpar med problem sådana som konkurrens, fruktan för misslyckande, emotionell isolering, brist på förtroende och självförtroende” – och en känsla av meningslöshet.

Dessa ”komplicerade själstillstånd” kunde man, hävdar han i skriften, koppla till två grundbehov: trygghet och mening. Och i arbetslivet ser han en gemensam lösning: en fördjupande gemenskap, som i det här sammanhanget handlar om ”ett förhållande mellan människor, som präglas av ömsesidig tillit och ömsesidigt personligt intresse, och där var och en efter förmåga ges tillfälle att ta del i planering och utförande av förekommande verksamhet”.

Tallkottar och daggmaskar

Hur var hans väg fram till den här skriften? Hur såg arbetsglädjen ut i hans första jobb? Gösta Vestlund skrattar och berättar:

– Mina första jobb, i början av 1930–talet, var att plocka tallkottar och daggmaskar. Tallkottarna sålde jag till grossister som försåg växtföretaget Weibull med tallfrön. Handelsmannen i Gagnef betalade ett halvt öre per mask, som han sålde som bete för mete. Enda arbetsglädjen i de jobben var nog att jag kunde bidra till försörjningen därhemma.

– Jag växte upp hos min farfar och farmor, som när de själva var små upplevde de svåra nödåren 1867–68. Det präglade deras inställning till livet. Allt var Guds lån som det gällde att hushålla med.

Arbetet för de vuxna i familjen var mycket varierat. Det egna jordbruket blev det allt svårare att klara sig på, för med varje arvskifte blev marken allt mindre per familj. Männen måste komplettera med mer eller mindre tillfälliga jobb: flottare, skogsarbetare, snickare, fabriksarbetare, vägarbetare. Kvinnorna var också hemsömmerskor.

Agitation med kaffe och dans

Själv fick Gösta möjlighet att gå i realskola i Borlänge, med stöd av en faster som bodde där. Men när han kom tillbaka till byn efter examen var arbetslösheten hög och länge var det alltså tallkotts- och daggmaskplockning som stod till buds (det blev en del annat med tiden).

– Jag och en kamrat startade då en SSU-klubb. Vi menade att vi måste ändra samhället. Och det skulle ske genom mer kunskaper. Vi beställde broschyrer i olika frågor, som vi sålde och diskuterade på möten med föredrag, kaffe och dans. Det var många som kom på våra möten. Och arbetslösheten var den största frågan för oss.

Till allas förvåning kom församlingens pastorsadjunkt en dag på besök hemma hos Gösta. Han undrade om Gösta inte ville studera vidare, med hans stöd. Det slutade med att Gösta fick låna pengar för ett år på Sigtunastiftelsens folkhögskola, som hörde till svenska kyrkan. Många år senare fick han veta, att prästen gjorde detta för att bygden skulle slippa såväl den socialistiska agitationen som den efterföljande dansen!

Vara med om att dela och bestämma

Det var början till en bana som var minst sagt ovanlig och oväntad för en fattig bondpojke på 1930–talet. Tack vare stipendier, stöd från Sigtunastiftelsens rektor och lån från välbärgade familjer ledde studierna på folkhögskolan vidare till läroverk och studentexamen, och universitet. Det blev en filosofie magister-examen i psykologi, pedagogik, statskunskap, historia och geografi.

Sina första år efter studierna arbetade han som lärare, först på Brunnsviks folkhögskola, sedan Sigtunastiftelsens läroverk (bland eleverna fanns Olof Palme och Povel Ramel), och i slutet av 40–talet Marieborgs folkhögskola i Norrköping.

Det var i Norrköping som han våren 1949 hamnade på en debattkväll på ABF om arbetslivet, med den då mycket uppmärksammade arbetarförfattaren Folke Fridell.

Efter många år som arbetare i textilindustrin kom Fridell i 40–årsåldern med sina första böcker, ”Tack för mig, grottekvarn” och ”Död mans hand”, där han skildrade ett själsdödande industriarbete, med uppstyckade arbetsuppgifter enligt taylorismens principer (se faktaruta). En ofta citerad nyckelreplik är denna: ”Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa.” Detta var 30 år före medbestämmandelagen MBL. Ett första blygsamt första steg på vägen hade man tagit med ett centralt avtal om företagsnämnder.

Folke Fridells mörka bild provocerade arbetsgivarna, men även fackföreningsrörelsens ledare, som hade accepterat taylorismen för att man såg möjligheter till högre löner. Som motpart på debattkvällen hade han redaktören för LO:s tidning.

– Jag blev engagerad och gick upp i debatten, för jag tyckte att bägge två framställde arbetslivet på ett onyanserat sätt, åt varsitt håll, berättar Gösta Vestlund. Med på mötet var också Erik Eklund från Industrins upplysningstjänst, som hade varit lärare på Brunnsvik samtidigt som jag. Efteråt sa han till mig att jag borde skriva om de här frågorna. Jag invände att jag inte var någon arbetspsykolog, och inte hade den erfarenhet som behövdes. ”Skriv det som du tycker”, svarade han.

…att försona människan och arbetet igen, att råda bot på den förkrympning som arbetet undergår genom rationaliseringen, att göra människan hel i arbetet

En meningsfull insats

Gösta Vestlund lät sig övertalas, men det blev mycket mer än tyckande… Under sommarlovet i Gagnef plöjde han bok efter bok av pionjärer inom arbetslivs– och arbetsmiljöforskning i USA, främst Elton Mayo och Fritz Roethlisberger. De hade genomfört experiment på arbetsplatser som bland annat visade hur de anställdas motivation ökade, när ledningen visade intresse för deras arbetsmiljö och genomförde förändringar. Ett uppmärksammat experiment vid General Electric handlade om belysningen – oavsett om de ökade eller minskade ljusstyrkan blev de anställda mer motiverade.

– Det centrala är att alla människor vill bli betraktade som en medmänniska, förklarar Gösta Vestlund. Det var det som gjorde att de anställda arbetade bättre: ”Ni visade att ni brydde er”.

De två amerikanska forskarna formade en ledningsfilosofi som fick namnet ”Human relations”, alltså ”mänskliga relationer”, och ”Arbetsglädjens problem” tar också upp många olika aspekter av just mänskliga relationer, och de två grundbehoven trygghet och mening.

Gösta Vestlund går igenom en rad olika områden och insatser som har betydelse för arbetsglädje, stort och smått: yrkesutbildning, urval (rätt person på rätt plats), arbetsbyte, frihet i arbetet, skiftarbete, pauser, musik… Rätt åtgärder ”skall bidra till att försona människan och arbetet igen, att råda bot på den förkrympning som arbetet undergår genom rationaliseringen, att göra människan hel i arbetet”:

”Det gäller att göra hennes insats meningsfull och det innebär att hon skall ges tillfälle att betyda något och att man sörjer för variation, men det kräver kanske främst att man undanröjer hindren för och uppmuntrar gemenskapen”.

Gösta Vestlund pekar i skriften också på att skillnader i arbetsmiljö som beror på vilken status olika grupper hade kunde påverka trivseln och menade att man måste undvika ”de meningslösa avarterna”. Han tog ett exempel från vården:

”Det finns arbetsplatser i vårt land, där man har flera olika matsalar. På ett lasarett finns sålunda en matsal för läkare, en för sjuksköterskor, en för sjuksköterskeelever och en för biträden. Visst kan man förstå att varje grupp vill sitta för sig och utbyta tankar och erfarenheter. Det kan vara en välbehövlig avkoppling. Men det befrämjar inte trivseln på arbetsplatsen i dess helhet. Det ger näring åt en del människors självkänsla, men kränker andras. Vill man öka trivseln, måste man ta alla med i beräkningen. Det är inte nödvändigt att man ´blandar´ matlagen, även om trivseln skulle må väl av att det gjordes då och då. Kanske någon gång varje dag. Avgörande är, hur olikheterna kommer till uttryck i uppträdande, servering, osv.”

Ekonomi, förnuft och känslobetonade föreställningar

Gösta Vestlund skriver att misshälligheter uppstår när man ensidigt betraktar medmänniskor som styrda av ekonomi eller förnuft. Då missar man att starka, känslobetonade föreställningar dirigerar våra handlingar. Detta blir tydligast när en människa känner sig hotad eller vill hävda sig.

Arbetsplatsens informella grupper, som många gånger är starkare sammansvetsade än de formella grupperna, bygger ofta på känslobetonade föreställningarna. De kan grunda sig i typ av jobb och ställning, men också personliga egenskaper.

Grupperna kan vara både friska och sjuka i förhållande till arbetet, konstaterar han, och sjukdomsorsaker kan vara ”inre motsättningar, motsättningar till andra grupper, abnorm belastning på gruppen och förändringar i arbetet”.

Sjuka grupper leder ofta till tydliga följder: ”Produktionen blir ojämn eller minskar, och samtidigt försämras kvaliteten. Antalet olycksfall i gruppen ökar, likaså antalet kortvariga sjukdomsfall och frånvaro utan bestämd orsak. Likaså ökar personalomsättningen”.

En av chefens huvuduppgifter är att organisera lagarbete, skriver Vestlund, som i ”Arbetsglädjens problem” efterlyser en allsidigare utbildning för chefer, för att garantera ”en djupgående kunskap om människor, helst också träning i människobehandling”. En chef som bara utgår från teknik och organisation är dömd att misslyckas med lagarbetet, eftersom detta handlar så mycket om känslobetonade föreställningar.

”En människa fungerar på rätt sätt, endast om man så att säga tar hänsyn till hennes speciella konstruktion. Man kan inte laga en maskin med psykologiska medel, och man kan lika litet vinna en människa från icke-mänskliga utgångspunkter.”

Utveckla relationer och samarbete

Gösta Vesterlund berättar att han blev förbluffad över att det visade sig vara en så stor efterfrågan på kunskaper om människans speciella konstruktion, om människobehandling och om att vinna en människa utifrån mänskliga utgångspunkter – och det förändrade hans eget arbetsliv under nästan tio år.

Det började med att chefen för Svenska Industriförbundets Arbetsledarinstitut under ett halvår anlitade Gösta Vestlund för att komma till Stockholm varannan vecka och tala med de konsulter som institutet hade ute på arbetsplatserna.

Och sen fick han ett erbjudande att flytta till Sundsvall och pappersindustriföretaget SCA för att delta i ett utvecklingsprojekt som gällde just relationer och samarbete. En idé som de hade var att låta olika grupper anställda mötas för att diskutera detta, först var för sig och sen kors och tvärs och till slut alla tillsammans. ”Arbetsglädjens problem” hade nu givit de ansvariga på SCA ytterligare inspiration och idéer.

– De erbjöd mig dubbel lön, och med en hustru som var sjuk och en son med svårt funktionshinder, så gick det inte att stå emot, berättar Gösta Vestlund.

Det blev också några intensiva och intressanta år, då han fick vara med att gå från ord till handling. Han mötte först viss misstro från fackets ordförande, som dock tinade upp när han berättade att han varit lärare på Brunnsvik, där ordföranden själv varit elev… Även en del av cheferna, med teknisk eller ekonomisk utbildning, var först skeptiska, men fick efterhand en ändrad inställning.

– I arbetet med grupperna konstruerade vi konfliktsituationer som vi använde för att spela rollspel. Det påminde mig om hur de första folkhögskolorna på 1870–talet genomförde fingerade kommunstämmor, berättar han. Efterhand deltog elva företag i Sundsvallstrakten inblandade i försöken, och det gick att se väsentliga förändringar i kommunikationsfärdigheter.

Chefers framgång och anställdas delaktighet

SCA:s VD, Axel Enström, var också ordförande i Svenska Arbetsgivareföreningen, som i samband med ett jubileum 1952 beslutat att starta en organisation för att stödja medlemsföretagens arbete inom de ”mjuka” frågorna – med det i våra ögon lite sömniga namnet Personaladministrativa rådet (PA-rådet). Enström ville nu att Gösta Vestlund skulle ta sig an detta.

– Men då hade jag just bestämt mig för att ta jobb som rektor på nystartade Tollare folkhögskola i Nacka, för att min son måste komma till Stockholm för att få en skola som kunde hjälpa honom, berättar han.

Nu blev det ändå så att han jämsides med rektorsjobbet under flera år också ledde arbetet med att starta och få igång PA–rådet. Han använde sig då av erfarenheterna från Sundsvall, som han hade sammanfattat i denna ”formel”:

”En ledares framgång står i proportion till de anställdas känsla av delaktighet”.

Just bägge parternas perspektiv var viktigt för honom. De tidigare synnerligen hårda motsättningarna mellan fack och arbetsgivare hade klingat av efter att LO och SAF 1938 slöt Saltsjöbadsavtalet, som följdes av avtal om samarbete kring arbetsmiljöfrågorna, och om företagsnämnder.

– Jag hade önskat att PA–rådet skulle kunna bli en utveckling av det samarbetet. SAF hade bjudit in fackliga företrädare till en rådgivande nämnd, men när jag förstod att detta kunde upphöra vid en eventuell konflikt, valde jag att kliva av arbetet vid PA–rådet.

PA-rådet fick senare en stor betydelse som för den spirande arbetslivsforskningen, innan större statliga satsningar kom igång i slutet av 1970-talet.

Vad hände sen? Läs längre ned i denna artikel om Gösta Vestlunds fortsatta arbetsliv i folkhögskolevärlden.

”Idéer som låg i luften”

Boken ”Arbetsglädjens problem” har då och då blivit uppmärksammad under senare år, i samband med diskussioner om forskning om arbetslivet och arbetsmiljön (främst av Kenneth Abrahamsson, förre programchefen för dåvarande forskningsrådet FAS, som nu heter Forte).

– Visst har det hänt att jag undrat hur det skulle ha varit att fortsätta på det spåret, säger Gösta Vestlund. Jag blev ju glatt överraskad över gensvaret boken fick och att parterna på olika sätt tog sig an idéerna om bättre kommunikation och samarbete mellan människor på arbetsplatsen. Men det handlade om idéer som låg i luften, som jag kunde formulera, och forskningsresultat som jag kunde förmedla.

Han påminner om att tiden efter andra världskriget var en tid då svensk ekonomi gick som tåget och arbetstagarna hade en ovanligt stark ställning. Samtidigt rådde en lång smekmånad mellan fack och arbetsgivare efter Saltsjöbadsavtalet. Under 1950–talet var samarbetet kanske som allra mest utbyggt och harmoniskt.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Men kring arbetsmiljön är partssamarbetet fortfarande väl fungerande – det är ju Suntarbetsliv ett exempel på. Många av de teman som Gösta Vestlund tog upp i ”Arbetsglädjens problem” är aktuella idag i Suntarbetslivs arbete: i OSA–kompassen och Bättre möten, och i Suntarbetslivs arbetsmiljöutbildning.

Text: Mats Utbult, 28 juni 2016

Senaste artiklar

De lämnar kontoret och jobbar ute

Ha möte under en promenad på lugna gator. Mejla från en gräsmatta. Läsa rapporter på en parkbänk. I Malmö testar medarbetare att göra vissa arbetsuppgifter utomhus. Tvärs över gatan från…

Fler värmeböljor – så förbereder ni er

Årets värmebölja har varit ovanligt lång och intensiv. Sådana varma perioder kommer att bli vanligare i framtiden. Hur ska man handskas med dem? På Alby Ängs vård- och omsorgsboende i…

”Chefoskopet ger oss ett gemensamt språk”

I Skåne har tre kommuner gått samman för att förbättra de organisatoriska förutsättningarna för sina chefer. De tre är först ut att använda Suntarbetslivs verktyg Chefoskopet. – Vi hade pratat…

Områden

Tillsammans skapar vi en arbetsplats som får oss att må bra.

Var vill du börja?

Läs mer om SAM

SAM

Video

Verktyg

Vill du skapa en frisk arbetsplats? Våra verktyg är baserade på forskning och testade av kollegor till dig.

Här hittar du riktigt bra stöd på vägen!

  • OSA-kollen

    Jobba tillsammans med organisatorisk och social arbetsmiljö

  • OSA-kompassen

    Vägar till god organisatorisk och social arbetsmiljö

Så gör andra

Hur jobbar andra med sin arbetsmiljö? Hämta tips och inspiration till din arbetsplats!

Video

Vad säger forskningen?

Allt fler forskare uppmärksammar arbetsmiljö som en framgångsfaktor för friska arbetsplatser. Här får du veta vad de kommit fram till.

Vilken ny kunskap kan ni använda?

Malmö testar kontorsarbete utomhus

I Malmö prövar en grupp tjänstemän att lämna arbetsplatsen och jobba utomhus ibland. Påverkar det hälsan och kreativiteten? Ändrar det...