Samtal i grupp kan öka välbefinnandet på jobbet. När lärare reflekterar ihop med kollegorna stärks de inslag i arbetet som gör att de trivs och mår bra, visar Marie Nilsson i sin doktorsavhandling.
Bland lärare är andelen sjukskrivna högre än på arbetsmarknaden som helhet. Vanligast är att vara sjukskriven för en psykisk diagnos.
Samtidigt finns det mycket i lärares arbete som bidrar till hälsa och välbefinnande. Den bilden kommer dock sällan fram i den allmänna debatten om skolan, menar folkhälsopedagogen Marie Nilsson, högskolan i Kristianstad.
Det som lärare uppfattar som positivt är att arbetsuppgifterna är meningsfulla – och att de har möjlighet att utföra sitt pedagogiska uppdrag. Det som stressar är exempelvis ökande krav på dokumentation, ökad arbetsbelastning och mindre tid för reflektion.
– Trygghet och samhörighet med kollegorna bidrar till hälsa för lärare. Känslan av att man kan ge eleverna omsorg är också positiv, säger Marie Nilsson. Det är oroväckande om dessa relationer i arbetet minskar, medan sådant som skapar ohälsa ökar.
Vad skapar hälsa?
I våras lade Marie Nilsson fram en avhandling om hälsofrämjande faktorer i lärares arbete. Den bygger på flera olika studier av lärare i en skånsk kommun. Hon har ett så kallat salutogent perspektiv, vilket betyder att hon intresserar sig för vad som skapar hälsa.
– Det är ett annat sätt att tänka. Vi vet att lärare känner meningsfullhet i sitt arbete, men det kommer sällan fram. Därför är det intressant att titta på vad som gör att de mår bra. Vad har de för resurser för välbefinnande, som man kan stärka?
När lärarna får möjlighet att reflektera i grupp stärks de hälsofrämjande inslagen i arbetet, såg Marie Nilsson. I en studie följde hon ett tjugotal lärare. De träffades en gång i veckan för att samtala om frågor som de tyckte var viktiga. De pratade till exempel om balansen mellan arbete och fritid, om samarbete och om hur man kan lösa svårigheter i arbetet.
I början var 30 minuter avsatta för den kollegiala reflektionen, men tiden ökades så småningom till två timmar per vecka.
– Då var det inte bara reflektion. Man pratade till exempel om hur man gör utvärderingar på bästa sätt, eller om gemensamma lösningar på arbetsuppgifter som man brukade göra enskilt. Samtalen gav verktyg som underlättade lärarnas vardag, säger hon.
Samhörighet och återhämtning
Vid reflektionsträffarna diskuterade lärarna svårigheter i arbetet, men samtalen var utvecklingsinriktade, beskriver Marie Nilsson.
– De fick en samsyn och blev en mer enhetlig arbetsgrupp. De fick också en bättre social samhörighet. De blev tryggare. Fler vågade öppna sig mer och berätta om sitt arbete, vilket gjorde att de andra i sin tur blev tryggare.
Den effekten är viktig. Tidigare forskning har visat att samhörighet med kollegor och trygghet på jobbet är hälsofrämjande.
Marie Nilsson såg också att den kollegiala reflektionen i sig verkade ge lärarna återhämtning.
– Forskning om återhämtning handlar oftast om raster, helger och lov – om att släppa tankarna på jobbet när man är ledig. Här såg vi att lärarna fick återhämtning av att reflektera med kolleger. Trots att de pratade om arbete, så gav det alltså återhämtning. Det var spännande!
Det berodde på att mötena kändes meningsfulla för lärarna, tror hon. Det fanns också en bestämd tid avsatt för dem. Då kunde lärarna inte göra någonting annat, även om de hade många arbetsuppgifter som väntade.
Chefen är viktig
För att kollegial reflektion ska fungera behöver chefen vara med på noterna.
– Chefen måste avsätta tid för det. Reflektionen kommer inte spontant i arbeten där alla är överhopade med arbetsuppgifter.
Modellen med kollegial reflektion kan användas inom andra yrken också, om den anpassas efter sammanhanget och arbetsplatsens behov, menar Marie Nilsson.
