På en psykiatrisk vårdavdelning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset har antalet tvångsåtgärder minskat drastiskt. Samtidigt har sjukfrånvaron bland personalen sjunkit. En nyckel till framgång har varit programmet Safewards, som är till för att förebygga hot och våld.
Sahlgrenska universitetssjukhusets avdelning 80 ligger på andra våningen i ett stort tegelhus, strax öster om sjukhusets huvudbyggnad. I de långa korridorerna jobbar 25 personer, med patienter som har allmänpsykiatriska diagnoser såsom depression, ångest, personlighetsstörningar och svårare krisreaktioner.
Jonna Järvsén är vårdenhetschef här, och visar runt på avdelningen medan hon berättar.
För henne började historien om Safewards för ett och ett halvt år sedan. Hon och en kollega var på konferens på Färöarna och lyssnade på ett föredrag om programmet. Det kommer ursprungligen från Storbritannien och har tagits fram för att förebygga hot och våld inom psykiatrin.
– Vi blev frälsta. De berättade om sådant som vi redan vet att vi ska göra, men nu fick vi ord för det. Det handlar mycket om att skifta maktförhållanden, från personal till patient.
Det fanns dock ett problem: programmet fanns inte i Sverige. Men Jonna Järvsén gav inte upp. Hon ordnade en egen översättning av programmet till svenska, och började improvisera.
– Det kändes så pass viktigt, så jag gjorde det.
Hon bestämde tidigt att personalen skulle få vara de som utformar programmet.
– Programmet går mycket ut på att vi ska lämna över makten till patienterna. Och då måste jag också kunna lämna över ansvaret till personalen.
Tio praktiska insatser
Safewards består av tio praktiska insatser; så kallade interventioner. En avdelning kan välja vilka av de tio de vill införa. På avdelning 80 bestämde man sig för att införa alla tio, och har hittills hunnit med sju av dem.
Personalen delades upp i fem grupper, med ansvar för två interventioner var. Grupperna fick beslutsmandat och egen budget.
– Jag har inte haft veto men de har fått konsultera mig. De har stämt av allting på arbetsplatsträffar, och de har varit tvungna att vara metodtrogna. Annars har grupperna haft fria händer. Ibland har jag tänkt ”nej nej nej” men då har jag backat. Det har inte alls blivit som jag tänkte, men minst lika bra.
På avdelningen syns tecken på Safewards lite överallt. Alla arbetsgrupper har nämligen skapat något fysiskt, för att visa upp sin intervention.
På en vägg sitter det berömda trädet med utskrivningsmeddelanden. Där får patienter, som är på väg ut från avdelningen, lämna hoppfulla små lappar till sina medpatienter. ”Ge det tid. Personalen gör sitt bästa”, står det på en av dem.
– En tuff dag är det skönt att gå till trädet och läsa femtio stycken positiva meddelanden. Trädet är egentligen till för patienterna, men jag tror att det är lika viktigt för oss i personalen.
Kryddor och ansiktsmasker
På andra ställen finns fler exempel. I ”sinnesrummet”, till exempel, finns ett skåp fullt med hjälpmedel för den som behöver dämpa en ångestattack. Det är allt från starka kryddor till pyssel och ansiktsmasker.
Och på ett bord i matsalen ligger en pärm med några nedtecknade detaljer om var och en i personalen. Man får till exempel veta att Jonna Järvsén gillar hummerfiske, och vilken som är hennes favoritpodd.
Det kan göra det lättare för någon att stoppa mig i korridoren.
– Det kan göra det lättare för någon att stoppa mig i korridoren. Då kan de börja med att prata om det senaste avsnittet av podden, till exempel, innan de kommer in på svårare ämnen. Pärmen gör stor skillnad. Den gör oss alla till människor.
Safewards har tagit tid och resurser. Till exempel har en av interventionerna krävt mycket rollspelande, där personalen har fått prova på olika sätt för att trappa ner konflikter. Men Jonna Järvsén har sett till att frigöra tid, och satt in extra personal för att täcka upp.
– Det tar ju tid, eftersom det krävs både kunskapsförändringar, strukturförändringar och kulturförändringar.
”Tvångsåtgärderna har rasat ner”
Men arbetet har gett resultat. Bland annat har tvångsåtgärderna minskat.
– På resten av kliniken ökar tvångsåtgärderna. Men på de två avdelningar som har infört Sawewards har tvångsåtgärderna fullständigt rasat ner. Åtta av tio har försvunnit.
Sjukfrånvaron har också gått ner. Och då blir det lättare att få kalkylen att gå ihop.
– När tvångsåtgärderna minskar slipper vi sätta personer på ständig tillsyn. Och när sjukskrivningarna går ner får vi loss tid. Så i slutet av året ligger vi ändå på plus.
Och så en sak till:
– Medarbetarna verkar också nöjdare. Vi har en runda varje år där medarbetarna får berätta varför de väljer att stanna på arbetsplatsen. Och då säger nästan alla att det är för att de får vara med och forma sin arbetsplats.
Ändrat attityd
Två medarbetare som håller med om att det har blivit bättre är Lotta Hallgren och Jonas Bolin. De tycker båda att det är positivt att tvångsåtgärderna har minskat. Och att en massa gamla regler, som egentligen var onödiga, har försvunnit. De har ersatts av ömsesidiga förväntningar.
– Det är något som har hänt med personalen. Man har ändrat sin attityd mot patienterna. Tidigare satte vi oss i en maktposition som egentligen ingen kände sig hemma i, säger Lotta Hallgren.
Dessutom tycker de att programmet, med sina grupparbeten och rollspel, har fungerat som värdefull teambuilding.
– Nu är det väldigt tydligt att vi jobbar åt samma håll, och att vi är vi eniga. Vi tryggar varandra, fortsätter Lotta Hallgren.
De säger bägge två att de skulle rekommendera andra avdelningar att införa Safewards.
– Många saker i programmet var redan självklara, men nu har vi fått ner dem på papper. Jag skulle rekommendera programmet även till andra avdelningar, som kanske behöver det ännu mer. För oss var det här arbetssättet redan ganska självklart, men så är det nog inte överallt, avslutar Jonas Bolin.
