Läkare och barnmorskor kan få långvariga stressymptom när något går allvarligt fel vid en förlossning. Arbetsplatsen behöver ha beredskap för att kunna hantera svåra händelser, säger forskaren Åsa Wahlberg.
Det händer sällan, men det händer. Det som skulle vara en så lycklig situation förvänds i en katastrof. Ett misstag eller en oväntad händelse vid förlossningen gör att ett spädbarn dör, eller får allvarliga skador. En mamma kanske inte överlever.
Patienten är förstås den som drabbas hårdast, men allvarliga händelser vid förlossningar påverkar även medarbetare, konstaterar Åsa Wahlberg, gynekolog och förlossningsläkare. Läkaren eller barnmorskan är ”det andra offret” (second victim). De kan oavsiktligt ha handlat fel och därmed bidragit till utgången.
Åsa Wahlberg har, tillsammans med kollegan Ulf Högberg, studerat barnmorskors och läkares upplevelser av traumatiska förlossningar. I våras lade hon fram sin avhandling, som bygger på en enkät där 1 459 barnmorskor och 706 läkare inom förlossningsvården svarade. Dessutom djupintervjuade hon sju barnmorskor och sju läkare om deras erfarenheter.
Positiva förväntningar
Förlossningsvården är speciell, säger hon, eftersom det vanligtvis handlar om friska kvinnor. Det finns en stark förväntan på att allt ska gå bra.
– Det gör det ju oftast, men när det går illa, så går det förfärligt illa. Vi hade sett kollegor fara väldigt illa efter svåra händelser.
Sju av tio barnmorskor och åtta av tio läkare i studien hade varit med om minst en sådan allvarlig händelse. Det kunde vara att ett barn hade dött eller fått allvarliga förlossningsrelaterade skador, eller att mamman hade fått mycket svåra komplikationer. Aggressiva, hotfulla eller våldsamma patienter och anhöriga var ett annat exempel. Närmare hälften (43 procent) hade då känt intensiv rädsla, panik eller hjälplöshet.
De allvarliga händelserna sätter spår.
– Det varierar hur man påverkas. Ibland är du skörare och mer mottaglig, utifrån var du befinner dig just då i livet, säger Åsa Wahlberg.
Allvarlig stressreaktion
I båda yrkeskategorierna beskrev femton procent att de efteråt hade symptom som delvis motsvarade det som kallas posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. De kunde till exempel ha svårt att sova på nätterna, få återkommande starka minnesbilder av händelsen eller hjärtklappning och illamående då de närmade sig arbetsplatsen.
Fem procent av läkarna och sju procent av barnmorskorna rapporterade symptom som fullt ut motsvarade posttraumatiskt stressyndrom.
Ungefär två procent hade kvar sina stressymptom då de svarade på enkäten, trots att den dramatiska händelsen vid en förlossning kunde ligga flera år tillbaka i tiden.
– Risken att drabbas av posttraumatisk stress var fördubblad om man upplevde skuld för någonting som man hade gjort, eller inte gjort vid förlossningen, säger Åsa Wahlberg.
Omkring en tredjedel av läkarna upplevde återsamlingen med arbetsgruppen – debriefingen – som en mycket negativ situation. De kände sig ensamma och ifrågasatta. Då var risken för stressreaktioner högre.
För barnmorskorna var risken högre bland dem som inte fick stöd från sina kollegor.
Läkarna gick oftare till jobbet som vanligt efter en allvarlig händelse, även om de mådde psykiskt dåligt. Bland barnmorskorna blev en högre andel sjukskrivna.
Lokförare blir avlösta
Generellt bör arbetsplatserna inom förlossningsvården bli bättre på att ta hand om medarbetarna efter allvarliga händelser, anser Åsa Wahlberg.
Hon jämför med det system som finns inom SJ. Där utgår man från att de flesta lokförare någon gång i yrkeslivet ofrivilligt kommer att köra på en människa, som befinner sig på spåret. De kommer inte att kunna stoppa tåget.
– Då finns en regel som säger att man inte får fortsätta köra. När det har hänt, så stannar man tåget och väntar tills det kommer en ny lokförare som kan köra iväg. Dessutom finns ett kamratstödjarsystem.
Inom vården finns i allmänhet ingen modell för att avlösa personal efter allvarliga händelser, enligt Åsa Wahlberg. Hon beskriver hur en läkare kommer ut från en förlossning som gått illa. Tankarna snurrar och känslorna rusar: Hur ska det gå? Vad ska de andra säga? Hur ska jag presentera det här? Vad var det som hände?
Och genast behövs läkaren för att lägga en sugklocka på en kvinna i rummet intill.
– Då får ju den stackars patienten en ganska obegåvad doktor. Det är väldigt olyckligt, men det finns en kultur inom sjukvården, där man tror att vi inte påverkas av emotioner. Där har man kommit längre på SJ.
Förlåtelse kan läka
Forskarna tittade också på vilka faktorer som påverkade hur läkare och barnmorskor tog sig igenom det svåra som hänt. En viktig del i läkningsprocessen var att möta patienten och be om förlåtelse.
– Om patienten är förmögen att förlåta, så finns det en väldig läkningspotential i det, säger Åsa Wahlberg.
Det handlar inte om att förklara det som hände vid förlossningen. Inte heller om att enbart uttrycka medkänsla, fortsätter hon.
– Det har en helt annan dignitet att säga, jag är ledsen för att jag gjorde ett misstag som gör att ditt barn är skadat.
Det hade stor betydelse att chefer och arbetskamrater tydligt talade om att läkaren eller barnmorskan fortfarande var en uppskattad och respekterad kollega – trots att det gick fel vid förlossningen.
Avgörande var också hur medarbetarna kunde hantera sina egna känslor av skuld och skam, och acceptera den sårbarhet som blivit tydlig genom det som hände.