Förskolan i Arvika har prövat kollegiala samtal i grupp, som ett sätt att minska risken för utmattning. Rehabkonsulten Marie Niljung tror starkt på metoden, även om det har varit lite trögt i början att få medarbetare att nappa på erbjudandet.
Arvika kommun har hög sjukfrånvaro, precis som en rad andra kommuner. Särskilt inom förskola, hemtjänst och övrig omsorg är många sjukskrivna, och stress är en vanlig sjukskrivningsorsak.
Så för Marie Niljung, rehabkonsult på HR-avdelningen, var det självklart att Arvika skulle vara med i den satsning på kollegiala samtalsgrupper som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) drog igång i våras, och där forskare vid Linnéuniversitetet utvärderar metoden. (Suntarbetsliv har tidigare beskrivit projektet, se länkar intill artikeln.)
– Vi vet att förskolan är särskilt utsatt och ville först köra metoden där, säger Marie Niljung.
Det går till så, att arbetsgivaren väljer ut en personalgrupp som ska erbjudas gruppsamtal. Forskare riktar en enkät till alla medarbetarna i gruppen. Utifrån enkätsvaren ringar de in vilka som kan vara i riskzonen för att drabbas av utmattning. De personerna erbjuds att delta i reflekterande gruppsamtal två timmar per vecka i tio veckor.
Samtalen är strukturerade, ligger på arbetstid och leds av en utbildad samtalsledare. För att man ska kunna mäta effekten, jämförs sedan de som har deltagit med personer som väntar på att få vara med i en samtalsgrupp.
Deltagarna prioriterar
Marie Niljung ledde själv den ena gruppen och Karin Hägg Green, från företagshälsovården, höll i den andra. Varje träff inleddes med avslappning. Metoden innebär att deltagarna själva identifierar vad som kan ge stress och utmattning, och sorterar stressfaktorerna i flera steg för att utkristallisera olika teman. Sedan prioriterar de och pratar om ett tema per träff. Träffarna följer samma mönster, och deltagarnas uppfattning om vad som är viktigast styr samtalen.
– Det kunde handla om till exempel chefer, kollegor, stora barngrupper, föräldrar, utemiljön på förskolan eller saker i privatlivet, säger Marie Niljung. Det blev väldigt bra diskussioner och mycket erfarenhetsutbyte om hur man kan göra och vad vi kan lära av varandra.
I slutet av varje träff skrev deltagarna egna konkreta mål för den kommande veckan, som de följde upp vid nästa träff. Till exempel ”jag ska börja med mindfulnessövningar” eller ”jag ska försöka prata med lägre röst i barngruppen”.
Vid den första träffen ”parkerade” deltagarna frågor som de kände att de inte hade något inflytande över, som kollegor och ekonomi.
Sista gången ansåg de att de kunde påverka också hälften av de här frågorna. De hade landat i till exempel att det faktiskt går att inverka på hur en kollega gör på jobbet – i alla fall till viss del. Kommunens ekonomi kan man inte påverka som anställd, men sin egen kan man kanske förändra genom de val man gör i arbetslivet.
– Wow, det var verkligen stort. Det var så häftigt att se, säger Marie Niljung. Det var väldigt spännande samtal.
Lyfte vissa chefsfrågor
Vissa gemensamma frågor lyfte Marie Niljung till en högre nivå. Det handlade bland annat om hur tillgängliga de närmaste cheferna var, och hur de kommunicerade. Medarbetarna ville ha mer kontakt med cheferna, och snabbare respons från dem.
Var och en av de åtta förskolecheferna i Arvika har ansvar för mellan 35 och 55 underställda medarbetare, på tre–fem förskolor. Förskolecheferna sitter ihop på ett kontor.
– De har för många medarbetare per chef, säger Elisabet Björklund. Hon är sedan något år tillbaka barnomsorgschef inom förvaltningen Lärande och stöd, och alltså chef över förskolecheferna.
Chefstätheten är en av de frågor som förvaltningen arbetar med, fortsätter hon.
– Vi vet att tilliten till chefen och det nära ledarskapet är så viktiga för att förebygga ohälsa. Kommunalrådet har gett oss i uppdrag att ta fram åtgärder som vi tror på och lägga fram dem för politikerna.
Fungerande kommunikation är en av nyckelfrågorna.
– Det här är sådant som vi ska gå vidare med till förskolecheferna, som i flera fall är relativt nya i sitt uppdrag, säger Elisabet Björklund.
Det kom också upp kritik mot utemiljön. Det räcker inte med en sandlåda och några gungor för att skapa en pedagogisk utemiljö, betonade deltagarna. Kommunens fastighetsbolag har nu börjat arbetet med att förbättra utemiljön, berättar Elisabet Björklund.
”Har fått tillbaka mig själv”
Ingela Persson, barnskötare på förskolan Prästängsgården, var en av deltagarna i den första samtalsgruppen. Hon har arbetat 25 år i kommunen och är mycket entusiastisk över den kollegiala reflektionen.
– Jag har fått tillbaka mig själv på något sätt, säger hon. Jag har blivit bättre på att stå upp på ett bra sätt för det jag känner och tycker. Det är så lätt att falla in i negativt skvaller och otrevlig stämning när man är stressad.
Hon blev inte förvånad när enkäten visade att hon löpte risk att bli sjuk av stress, eftersom hon hade känt av det under flera års tid. Oro, ljud- och ljuskänslighet, nedstämdhet och extrem trötthet var några av symptomen. Hon har tidigare prövat individuella metoder för stresshantering.
Hon tvekade inte att ta chansen att delta i en samtalsgrupp.
– Det var ett sätt att ta mig själv på allvar. Har du en stress är det ju lätt att den bara rinner på. Du behöver reda ut vad den beror på, säger Ingela Persson.
Bra att få prata och lyssna
Det kändes värdefullt att få bena i stressfaktorerna och utbyta erfarenheter tillsammans med kollegorna, tyckte hon. Det var skönt att bli lyssnad på och få prata fritt om jobbet – och även om privatlivet ifall man ville. Vid den första träffen skrev alla under ett kontrakt där de lovade att inte föra vidare något av det som sades i samtalsgruppen.
– Det var viktigt för tryggheten och gjorde att man också kunde prata om saker som var ganska privata.
Ingela Persson tycker att hennes tankesätt delvis har förändrats. Hon oroar sig mindre för saker som hon faktiskt inte kan påverka.
– Jag är mer här och nu. Jag tror också att jag är gladare. Det var hemskt vid något tillfälle tidigare då jag upptäckte, har jag slutat att skratta på jobbet nu?
De medarbetare som deltog var positiva till samtalsgrupperna, säger Marie Niljung och Elisabet Björklund. En grupp har fortsatt att träffas även efteråt, på arbetstid, men utan samtalsledare och med lite glesare intervall.
Drygt hälften svarade
Svarsfrekvensen på forskarenkäten var dock bekymrande låg, anser de.
Enkäten gick ut till alla anställda i förskolan utom timvikarier, sammanlagt 323 medarbetare. Av dem svarade 190 personer (knappt 60 procent). En dryg tredjedel av de svarande, 70 personer, kunde enligt forskarnas bedömning vara i riskzonen för stress/utmattning. Forskarna ringde upp alla som låg i riskzonen och erbjöd dem att delta i samtalsgrupp.
Inledningsvis tackade 26 personer ja. I slutändan blev det emellertid bara totalt nio deltagare i den första omgången kollegiala gruppsamtal. Ytterligare tolv personer väntar i kontrollgruppen, som ska starta efter årsskiftet.
Marie Niljung och Elisabet Björklund har ägnat mycket kraft åt att försöka förstå varför intresset var så svagt, trots alla försök att förankra.
De ser flera tänkbara förklaringar: Medarbetare som inte svarade på enkäten kanske var oroliga för att få veta att de befinner sig i riskzonen. De kanske inte orkade, inte trodde på metoden eller kände att samtal inte passade dem. Vikariebrist, pressad arbetssituation och en trötthet på enkäter kan också finnas med i bilden, resonerar Marie Niljung och Elisabet Björklund. Kanske hade medarbetarna en känsla av att inget ändå kommer att förändras?
Nya grupper drar igång
De bägge är ändå övertygade om att reflekterande samtal är en av flera pusselbitar, som kommunen kan använda för att förebygga stressrelaterad ohälsa. Tidigare forskning har visat på positiva effekter av samtalsgrupper, betonar Elisabet Björklund.
– Vi måste ha lite tålamod i det här, säger Marie Niljung. Nu var det få personer, men jag såg ju under resans gång hur förväntansfulla och glada de var att träffas, och hur mycket bättre de uppgav att de mådde.
Kommunal i Arvika ser positivt på att arbetsgivaren prövar olika sätt sänka ohälsotalen, skriver Jeanette Andersson, sekreterare, i en kommentar per mejl. Fackets bild är att vinsterna i projektet än så länge ligger främst på individnivå.