Sara Beischer har skrivit en roman om sina upplevelser som vårdbiträde i äldreomsorgoen.

Sara Beischer, 28 år, har sedan hon var 19 år sammanlagt arbetat 2–3 år i hemtjänst och på äldreboende. Nu har hon skrivit en roman om ett vårdbiträdes upplevelser.

Foto: Sevda Svensson

Om detta vill Sara berätta: arbetet i äldreomsorgen

– Vi måste göra något om vi ska ha kvar äldreomsorgen. Satsar man inte, blir den söndereffektiviserad och uppäten.
Det säger Sara Beischer, som debuterar som författare med romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Boken bygger på egna erfarenheter. Tidningarnas litteraturkritiker öser lovord.

Bokens nittonåriga huvudperson Moa börjar arbeta på äldreboendet Liljebacken, samtidigt som hon kämpar för att komma in på skådespelarutbildningar. Så långt liknar hon författaren. Men de två är inte identiska.

Det som jag har fantiserat ihop flyter samman med mina egna erfarenheter. Det är svårt att avgöra vad som är vad, säger Sara Beischer. Ända sedan jag började jobba i äldreomsorgen har jag vetat: ”om detta vill jag berätta”. De som vårdar gamla, och de gamla som blir vårdade, är ju två grupper som oftast får mycket lite utrymme i media.

Uppfylld och tagen av jobbet

Såväl Sara som Moa blir omskakade av det första mötet med åldrandet, demensen och döden. Och med ett arbete, och en arbetsmiljö, som präglas av ständig tidsbrist, och av arbetskamrater som har olika syn på arbetet och de till gamla. Idag har Sara hunnit bli 28 år och avslutat en lärarutbildning i svenska och religion dessutom tvåbarnsmamma.

Teaterdrömmarna blev bara just drömmar. Men efter att först ha arbetat på ett äldreboende i ett och halvt år, fortsatte hon under nio år att arbeta inom olika former av äldreomsorg på helger och sommarlov, ända fram till sommaren 2011. Så hon står på en stabil grund av egna erfarenheter.

I början var jag uppfylld och tagen av allt som jag upplevde på jobbet. Det var en fascinerande värld för mig som tonåring. Det hände att jag till och med drömde om dem. Mycket var skrämmande, men också fint, säger Sara Beisher. Jag har alltid varit en skrivande person och jag antecknade och gjorde små personporträtt som jag lade i en byrålåda. Så småningom gick jag tillbaka till de där lapparna och började fundera över om det gick att göra någonting av dem. Men jag har varit förtegen om att jag skrev på något.

Rökrastsmitare och arbetets hjältar

En del gamla arbetskamrater har nu tackat henne för att hon skrivit om deras arbete. Hon har fått både uppmuntrande sms-hälsningar och kramar när hon träffat folk på stan. Men hon tror att det säkert också finns de som inte skulle tycka om hennes skildringar. Det finns exempelvis porträtt av vårdbiträden i boken som är oengagerade och respektlösa i omsorgsarbetet, som pratar över huvudet på de äldre och helst smiter till långa rökraster. Många vill inte jobba här, ser jobbet som tillfälligt trots att de blir kvar (”Jag jobbar egentligen inte här”). Men som kontrast finns också en arbetets hjälte, Eva som jobbat länge utan att bli uppgiven och avtrubbad av tidsbristen och det hårda arbetet:

Hon gör alltid det lilla extra för de äldre, säger Sara. Bokens Eva är en sammansmältning av många personer. På varje ställe jag har arbetat på har det funnits minst en sådan där fin kvinna.

Nybörjarstress och samtal om svåra saker

Om unga, gröna Moa och äldre, erfarna Eva skulle svara på vilka som är de största arbetsmiljöfrågorna på Liljebacken vad tror du att de skulle svara?

Moa skulle nog börja med att ta upp hur hon som helt oerfaren och outbildad bara slängs in och förväntas göra saker som hon aldrig gjort förut, svarar Sara Beischer. Det var inte lätt för henne att oförberedd möta gamla människors kroppar. Hon hade aldrig tvättat någon annan människa mellan benen förut. Några dagar hade hon fått gå bredvid Eva, som inte fick mer tid för att kunna visa hur man gör. Det var bara att hänga på och försöka se hur man gör.

När man är ny, som Moa, vet man inte heller var allt finns. Så i början arbetade hon långsammare och blev stressad, eftersom hon förväntades hålla samma takt som alla andra.

Sara Beischer tror att Moa också skulle tala om arbetskulturen, om vissa av de anställdas inställning till jobbet, och om att man behöver ”utrymme för att samtala om arbetet”. Inte bara vanligt fikabordsprat, utan professionella samtal där man också kan tala om svåra, tabubelagda frågor. Som hur den demente prästen Urban faktiskt ägnar sig åt sexuella trakasserier vad gör man? Det uppstår många slag av dilemman och obehagliga situationer, där det inte finns några enkla svar.

Värken och känslan av otillräcklighet

För erfarna Eva blir svaret på frågan om arbetsmiljön annorlunda:

Hon tycker inte gamla kroppar är jobbiga, men hon börjar få värk i sin egen kropp. Det är arbetsskador som kan vara svåra att definiera, som ont i axlar och fötter. Alla som har arbetat länge i äldreomsorgen, som jag har träffat, har värk, säger Sara Beischer.

När det gäller stress är det värsta för Eva att hon inte får tillräckligt med tillfällen till kort återhämtning under arbetsdagen.

Det kommer hela tiden larm från någon vårdtagare. Det innebär en psykisk påfrestning att ständigt ha känslan av att vara otillräcklig. Och många kvinnor i äldreomsorgen känner sig också jagade och misstrodda av chefer. När någon får ett glapp på grund av ett inställt sjukhusbesök och sitter ner en stund, kan hon få höra av sin chef att hon ska passa på att skura golvet istället.

Hur kan man undvika värken? Det främsta problemet är inte att det skulle vara otillräckligt med lyftverktyg och andra hjälpmedel, hävdar Sara Beischer. Redskapen finns ofta. Kruxet är de tar mer tid att använda dem. Och tidsbristen är konstant.

Det här är ett tungt fysiskt jobb, men man använder inte hjälpmedlen som man borde. Alla vet hur de ska göra. Men i stunden har de bråttom. Då tar de lätt till det effektivaste sättet, på kort sikt. De jobbar ju inte heller med döda ting. De lyfter människor, som ibland slåss och sparkas.

Varje lyft för sig är inte oöverkomligt, menar hon. Men arbetsbördan och stressen leder både till att man inte lyfter så som man borde och till att det blir alltför många tunga lyft samma dag. Man frestas också att försöka hjälpa en patient själv, istället för att vänta på hjälp från någon annan i personalen.

Hot och våld och vård i annans hem

”Marginalerna saknas.” Det är ett uttryck som återkommer när Sara Beichert talar om sin bild av arbetsmiljön i äldreomsorgen. Även när det gäller hot och våld, som ofta är ett verkligt och viktigt dilemma inom vården av dementa, så medför bristande marginaler att man jobbar ensam, trots att man av arbetsmiljöskäl ska vara två.

Det handlar dessutom om vilka två det är som jobbar, påpekar hon. Om bägge är oerfarna tonåringar, kan två vara för lite när man ska ta hjälpa en dement person som kan bli våldsam.

Jag har också jobbat i hemtjänsten och hemma hos folk finns ofta mycket speciella arbetsmiljöer, som är svåra att påverka. Och det kan också saknas material som ska finnas, som plasthandskar.

Sara Beischer talar om minutregistrering och en löpande band-känsla i arbetet, och om system för heltidsarbete som i praktiken innebär att anställda splittras i en kamp om extratimmar, där armbågarna blir allt vassare. Och om hur man ibland måste välja att bryta mot regler för att kunna göra ett arbete som man själv kan stå för. Det handlar till exempel om att själv ta ut gamla som längtar efter att få se vårens första vitsippor. Eller att stanna upp när en man som förlorat sin hustru behöver prata en liten stund till. ”Man måste kompromissa hela tiden.”

Hon berättar också om den fina relation som man kan få med en människa i livets slutskede och om arbetsglädjen och yrkesstoltheten.

Vi kan skoja tillsammans och i samspelet uppstår en mysig stund mitt i alltihopa. Vi känner att ”det här är en god omvårdnad”

När det är som bäst uppstår en positiv spiral, när jag och en arbetskamrat, som tänker på samma sätt som jag, och en vårdtagare möts i en treenighet, där den gamla tar del i arbetet. Vi kan skoja tillsammans och i samspelet uppstår en mysig stund mitt i alltihopa. Vi känner att ”det här är en god omvårdnad”. Och jag och arbetskamraten kommer överens om att en går ut och diskar, medan den andra kan sitta och prata en stund med vårdtagaren.

Omskakande arbetarskildring

”Jag ska egentligen inte jobba här” har blivit recenserad i ovanligt många tidningar och nästan enbart fått rosor. Några omdömen ger en bild av dess innehåll:

”En oumbärlig skildring av vården idag” och ”en mycket omskakande arbetarskildring direkt från vårdgolvet” som kommer med ”svidande kritik av en äldreomsorg effektiviserad och ekonomiserad in absurdum”  men som trots sitt tunga ämne är ”smårolig, drastisk och empatisk”. (Göteborgs-Posten, Dalademokraten, Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet.)

Andra bokkritiker skriver att ”hennes rapport från äldrevårdens insida riktigt luktar och känns in på huden” och beskriver den som ”en studie i medkänsla” och ”en ömsint skildring av livets slutskede”, där ”vårdobjekt blir till namn och personligheter” en roman som ”kramar hårt om hjärtat och vägrar att släppa taget”. (Helsingborgs Dagblad, Svenska Dagbladet, Östgöta-Correspondenten, Damernas värld, Nerikes Allehanda.)

Värna om den egna personalen

Svenska Dagbladets recension slutade med förhoppningen att din debutbok ”blir obligatorisk läsning för både privata och kommunala vårdchefer”. Om du finge önska vad cheferna skulle lära sig av boken och sen göra vad bleve det?

Jag tror att de tänker för mycket, så jag skulle önska att de skulle känna något och agera utifrån den känslan. Kanske skulle de då värna om den egna personalen, ta hand om den och värdesätta den bättre än de ofta gör idag.

Hon berättar om sin förundran över hur en hemtjänstchef kan dra in på den pyttelilla guldkant i vardagen som fika med vetebrödsskiva till arbetslagträffen är detta är självupplevt, för ett par somrar sen, och finns med i romanen. ”Sådant gör stämningen tyngre”.

Själv förbereder hon sig nu för en vår, då hon ska åka runt till bibliotek och folkhögskolor och andra platser för att hålla föredrag om sin bok, samtidigt som hon har börjat på att skriva på en nästa roman. Ännu har hon inte blivit inbjuden att tala för politiker eller för chefer inom vård och omsorg, men hon skulle gärna göra berätta för dem om sina upplevelser av såväl de anställdas arbetsmiljö som hur de gamla har det.

Det finns inga enkla lösningar och jag vet inte var man ska börja, säger hon. Många mellanchefer är också helt utslitna. Ingen tycker ju att omsorgen om de äldre ska vara bristfällig! Men vi behöver se konkreta åtgärder och vi måste vara beredda att betala vad det kostar. Vi måste göra något om vi ska ha kvar äldreomsorgen. Satsar man inte, blir den söndereffektiviserad och uppäten.

Text: Mats Utbult, 23 april 2014

Relaterade verktyg

Senaste artiklar

Samverkan gav svalare somrar på boenden

När fem äldreboenden i Vänersborg skulle byggas om, involverades personalen i processen redan från början – långt innan byggstart. Det har lett till mindre stress, sänkta sjuktal och behagligare inomhustemperaturer…

Så tog Region Skåne fram sin handlingsplan

Som en följd av coronaviruset har Region Skåne tagit fram en handlingsplan för att bedöma risker i arbetsmiljön. Arbetet tog bara några veckor. De flesta punkter i planen handlar om…

Reflektionsstöd svetsar samman gruppen

Fyra korta reflektionsfrågor, i början och slutet av varje arbetspass. Det är en metod som används i Region Östergötland för att skapa tydlighet, lyfta svåra frågor och svetsa samman vårdlag.…

Områden

Tillsammans skapar vi en arbetsplats som får oss att må bra.

Var vill du börja?

Läs mer om SAM

SAM

Verktyg

Vill du skapa en frisk arbetsplats? Våra verktyg är baserade på forskning och testade av kollegor till dig.

Här hittar du riktigt bra stöd på vägen!

  • Chefoskopet

    Utveckla chefers organisatoriska förutsättningar

  • Digi-ronden

    För bättre digital arbetsmiljö

Så gör andra

Hur jobbar andra med sin arbetsmiljö? Hämta tips och inspiration till din arbetsplats!

Vad säger forskningen?

Allt fler forskare uppmärksammar arbetsmiljö som en framgångsfaktor för friska arbetsplatser. Här får du veta vad de kommit fram till.

Vilken ny kunskap kan ni använda?

Handbok för återhämtning

Pressad vårdpersonal behöver återhämtning för att orka. Även små förändringar i rätt riktning är viktiga. Nu har forskare skrivit en...