Inflytande över arbetet, möjlighet att ta pauser, varierade arbetsuppgifter och flexibla arbetstider. Sådant ökar chansen för att anställda med fysiskt tunga arbeten ska orka jobba kvar då de blir äldre.
Ett hållbart arbetsliv för äldre ställer krav på arbetsmiljön. Det gäller särskilt i arbeten som är fysiskt krävande. Arbetsgivare behöver ha strategier för hur medarbetare ska kunna arbeta kvar i verksamheten längre upp i åren.
Det var några budskap på ett seminarium om äldre i fysiskt tunga arbeten, som Centrum för Arbets- och Miljömedicin (CAMM) i Stockholm ordnade i början av december.
Inflytande skyddar
När arbetet är ensidigt eller fysiskt tungt gäller det att förstärka de skyddande faktorerna i arbetsmiljön, sa Katarina Kjellberg, ergonom och forskare vid CAMM och Institutet för Miljömedicin, KI.
– En nyckelfaktor är att ge arbetstagarna inflytande över hur arbetet läggs upp. De ska själva kunna avgöra när de behöver ta en paus, sa hon. Variation mellan arbetsuppgifter är bra. Det gäller oss alla, men är extra viktigt när man blir äldre.
Arbetsmiljölagen slår fast att arbetsförhållandena ska anpassas till människors olika fysiska och psykiska förutsättningar, betonade Katarina Kjellberg. Arbetsrotation kan vara ett inslag i det.
Lättare arbetsuppgifter
En annan variant är att låta äldre medarbetare få särskilda arbetsuppgifter, som är mindre fysiskt krävande. Men då måste man vara uppmärksam på att inte yngre kollegor i stället får alltför tung arbetsbelastning.
Det är också viktigt att försöka skapa en organisationskultur där det är självklart att använda de tekniska och ergonomiska hjälpmedel som faktiskt finns.
Flexiblare arbetstider och tjänstgöringsscheman kan vara ett sätt att få äldre att orka – och vilja –jobba längre. Äldre medarbetare behöver i allmänhet mer tid för att återhämta sig från jobbet än yngre.
Samtal mitt i livet
Arbetsgivare bör ha strategier för att leda åldersmedvetet, menade Katarina Kjellberg. Det handlar till exempel om att utveckla karriärplaner, som gör det möjligt att åldras på arbetsplatsen. Hon rekommenderade ”mitt i livet-samtal” om hur medarbetare kan utvecklas till mindre krävande arbeten.
– Sådana samtal bör man ha i god tid. Vänta inte tills någon fyller sextio, utan ha dem redan i fyrtioårsåldern, sa hon.
Ett annat inslag i strategin gäller lärande och vidareutbildning. Idag erbjuds medarbetare som börjar bli äldre inte alltid kompetensutveckling.
I det systematiska arbetsmiljöarbetet bör man väga in ålderssammansättningen på arbetsplatsen.
– Det gäller att göra åldersanpassade riskbedömningar, och att anpassa arbetet om det behövs. Äldre bör kunna växla till mindre fysiskt krävande arbetsuppgifter, eller göra en karriärväxling, sa Katarina Kjellberg.
Många utmaningar
Det finns många utmaningar, när det handlar om att förlänga arbetslivet, sa Maria Albin, professor i arbets- och miljömedicin vid Karolinska Institutet och chef för CAMM.
I hennes egen yrkesvärld, den akademiska, gäller diskussionen ofta att medarbetare vill få jobba kvar efter 67 år ålder, beskrev Maria Albin. Bland exempelvis byggnadsarbetare räknar däremot en hög andel med att inte kunna arbeta ens upp till den lägsta pensionsåldern.
Mellan 1994 och 2014 ökade medellivslängden i Sverige med fyra år för män och drygt två år för kvinnor. Fler uppger att de har god hälsa högre upp i åldrarna, vilket i princip ger utrymme för att förlänga arbetslivet.
Hälsoklyftor ökar
– Haken är att utvecklingen inte är lika för alla grupper, sa Maria Albin. Hälsoklyftorna ökar, och de följer den sociala indelningen. I vissa grupper har den positiva utvecklingen av hälsan stannat av.
Personer med kort utbildning har sämre hälsa och kortare förväntad livslängd. De har i mindre utsträckning tillgång till företagshälsovård. Det är vanligare att de inte räknar med att kunna arbeta fram till normal pensionsålder.
– De ökade klyftorna är en stor utmaning för både arbetslivet och de olika sociala välfärdssystemen, sa hon.