Hög arbetsbelastning och liten kontroll. Så är det för många som arbetar inom primärvården. Men nu lyfter en studie fram tre utvecklingsområden som kan minska på arbetsbördan.
Det är Centrum för arbets- och miljömedicin, CAMM, i Region Stockholm som gjort en mindre intervjustudie med sammanlagt 19 läkare och distriktssköterskor som valt att sluta eller fortsätta arbeta på vårdcentraler i regionen.
Högt tempo, många patienter och liten kontroll över det egna arbetet. Det är vad primärvårdens arbetsmiljö präglas av för många medarbetare. I den här studien berättar läkare och sjuksköterskor om hur de hanterar situationen.
De har olika strategier: de rapporterar ohälsa, vänder sig till företagshälsovården, går ned i arbetstid eller blir sjukskrivna. En del slutar. Nu har forskarna tittat närmare på vad det är som gör att läkarna och sjuksköterskorna behöver ta till de här strategierna.
Epidemiologen och forskaren Gun Johansson är en av rapportens författare.
– Vi har försökt fånga vad som händer i deras vardag och beskriva vad som ligger under de här strategierna, säger Gun Johansson.
Tre utvecklingsområden
Resultaten visade betydelsen för personalen att kunna utföra ett meningsfullt arbete. De vill kunna använda sin kompetens och skapa tillitsfulla relationer med patienterna. En för hög arbetsbörda gjorde det svårt.
Den höga arbetsbördan kunde bestämmas av till exempel för många och för komplexa patientfall, för omfattande dokumentation, för lite kontroll över tidsbokningarna och för dålig samverkan med myndigheter och specialistvården.
Författarna urskiljer utifrån resultaten tre möjliga utvecklingsområden som kan minska arbetsbördan:
- tidsbokningen
- samverkan med specialister och myndigheter
- chefernas förutsättningar
Tidsbokningen styr arbetet
I primärvården används olika tidsbokningssystem. En variant är att patienterna själva bokar sina besök på nätet, till exempel när de är inloggade på 1177. Då ligger makten hos patienten. En annan lösning är att en sjuksköterska tar emot telefonsamtal och sedan bokar in tider hos läkare eller distriktssköterska. Men då kan sjuksköterskan, utifrån sitt behov av att göra ett bra jobb, klämma in patienter på tider som läkaren avsatt till administration.
Systemen för tidsbokning har dessutom ofta en stoppgräns för hur långt fram i tiden det går att boka in patientbesök. Det berättar Antonia Jacobaeus, som är specialist i företagshälsovård, ordförande för Svenska företagsläkarföreningen och en av rapportförfattarna.
– Ta exemplet med tidboken som bara är öppen tre veckor framåt och där alla tider redan är tagna. När tidboken öppnar igen hänger patienterna på låset för att få en tid. Det skapar stress men också en mängd onödigt merarbete eftersom sköterskorna måste prata med patienterna flera gånger innan de till slut blir inbokade, säger Antonia Jacobaeus.
Studien visar hur tidsbokningen kraftigt minskar medarbetarnas kontroll över sin tid och arbetsbörda.
Det behövs mer kunskap om hur tidsbokningssystem kan designas med hänsyn till både patienternas behov och de anställdas situation, menar rapportens författare.
– Vi föreslår att man gör studier om hur ett optimalt tidsbokningssystem kan se ut, säger Gun Johansson.
Kommunikation och samverkan
Läkarna i studien berättar också om olika problem i sina kontakter med specialistenheter och myndigheter. Remisshanteringen upplevs som onödigt krånglig, och de får ofta tillbaka patienter som de trott att de remitterat till andra specialister.
Vi föreslår att man gör studier om hur ett optimalt tidsbokningssystem kan se ut.
– Läkarna i primärvården är den sista utposten och har ingen att lämna vidare till, säger Gun Johansson.
Även sjukskrivningsärenden tar tid och energi, och kan ge en känsla av att den egna professionaliteten ifrågasätts. En läkare berättar att kraven från sjukhus, regioner, Försäkringskassan, sociala myndigheter och Arbetsförmedlingen har ökat de senaste två åren. Men vårdcentralen har inte fått mer resurser för att möta kraven.
Läkarna ska även registrera en mängd uppgifter i olika datorsystem. Det är uppgifter som inte alltid är relevanta för deras eget arbete och där de inte heller får någon feedback.
Chefernas förutsättningar har betydelse
Det tredje området handlar om chefernas förutsättningar. Intervjupersonerna vill ha stöd från sin närmaste chef, för att klara av sin arbetsbörda. En lyssnande chef som stödjer medarbetare som kommer med förslag till förbättringar, tycks bidra till att man väljer att stanna på arbetsplatsen.
– Det behövs en översyn av chefers förutsättningar, säger Gun Johansson.
Viktigt att jobbet känns meningsfullt
Läkarna berättar om långa ensamma arbetsdagar med många patientmöten utan möjlighet till kollegialt stöd. De vill göra hembesök då och då, få tid till administration och att även jobba med något annat, till exempel på mödravårdscentralen någon dag i veckan.
– Vi såg att de har ett behov av variation i arbetsuppgifterna, säger Gun Johansson.
Allt det här är sådant som får stor påverkan på medarbetarnas upplevelse av om arbetet är meningsfullt eller ej. Drivkraften för läkarna ligger i känslan av meningsfullhet. De vill göra ett bra jobb där de får använda sin kompetens och vara professionella.
– Men när det inte går uppstår en etisk inre konflikt, en samvetsstress, säger Antonia Jacobaeus.
Stanna eller sluta – samverkan kan avgöra
Rapportförfattarna ger några tips för hur arbetsmiljön kan bli bättre, så att personalen vill arbeta kvar:
– Försök fånga upp vilka förändringar personalen vill ha, och jobba med det i samverkan. Om våra resultat i den här snabba studien stämmer, så kan det här att lyssna på personalen vara det som gör att de stannar kvar. Det är när man känner att ingen bryr sig som man tappar tilliten, säger forskaren Gun Johansson.