Att berömma och stötta varandra, att vara flexibel, att lyssna på och se varandra – det är viktigt för undersköterskorna på korttidsenheten i Kortedala i Göteborg. Under två träffar om sin arbetsmiljö fick de syn på mycket som de är bra på i gruppen.
Hur ser arbetsbelastning och återhämtning ut i vår arbetsgrupp? Och vad kan vi göra åt vår arbetsbelastning – som individer, i gruppen och på organisationsnivå? Det är grundfrågorna för en arbetsmiljöutbildning som under våren 2018 genomförs i arbetsgrupper i östra Göteborg.
Suntarbetsliv var med när undersköterskorna på Hundraårsgatans korttidsenhet hade sin sista träff. Förutom att få hjälp att se vad de är bra på, fick de kartlägga sin arbetsbelastning och möjlighet att skicka frågor vidare till ledningen, som de inte kunde påverka på gruppnivå.
Det är planeringsledare Elisabet Palmér från Stadsledningskontoret i Göteborg som tillsammans med hälsostrategen Caroline Forssbaeck från Östra Göteborg har satt ihop utbildningen. Den är ett led i att utveckla arbetsmiljöarbetet och på sikt minska sjukfrånvaron på stadens arbetsplatser. Tillsammans har de två hållit den i 16 arbetsgrupper under våren 2018.
Utbildningen äger rum under två vanliga arbetsplatsträffar. Mellan de två tillfällena träffas chef och skyddsombud och HR-representant för att gå igenom och försöka göra verkstad av medarbetarnas förslag från det första utbildningstillfället.
Vanliga arbetsplatsträffar
Hundraårsgatans korttidsenhet består av ett tjugotal undersköterskor, varav många har sitt ursprung i andra länder, precis som invånarna i Kortedala. Idag är det dags för den sista träffen.
Arbetsplatsträffen hålls i ett mötesrum med konferensbord, en soffa och några fåtöljer. Det är en av vårens första varma dagar och fönstren står öppna mot gården. Enhetschefen Christine Lihv kommer in med ett stort fat med bitar av vattenmelon.
– Jag tänkte att vi behövde något läskande i värmen, säger hon och ställer fatet mitt på bordet.
Elisabet Palmér och Caroline Forssbaeck tar fram sina powerpoints på en skärm på väggen, och börjar påminna om vad de pratade om vid det första tillfället. Det blir många igenkännande nickar och kommentarer.
Många saker som förs vidare
Nuläget ringade de in på den första träffen. Den här gången berättar Christine Lihv vad hon, områdeschefen Fredrik Hein, skyddsombudet (som är sjuk idag) och HR-strategen Matts Pettersson har arbetat med på sitt möte mellan de här två arbetsplatsträffarna.
Det finns saker som gruppen upplever som en onödigt stor belastning. Det är bland annat att korttidsboendet måste ta emot både de patienter som har demens, och de som bara behöver somatisk vård. Många av patienterna med demens är oroliga och behöver mer omsorg. Det gör det svårare att hinna med övriga arbetsuppgifter.
Vi är alla bra på något.
Att åtgärda det ligger utanför de här undersköterskornas möjlighet att påverka direkt. Men det finns möjliga lösningar på sikt, berättar områdeschefen Fredrik Hein.
– Nästa vecka kommer jag att träffa alla stadens chefer för korttidsboenden, och då kommer jag att ta upp det här. Jag vet också att det är på gång en plan för att skapa fler olika inriktningar av korttidsboenden, säger han.
Christine Lihv påminner gruppen om den kompetenssatsning inom demens och lågaffektivt bemötande som de redan har kommit igång med. Under 2018 har hon under utvecklingssamtalen också börjat kartlägga vilka individuella utbildningsbehov var och en har.
Lovar skicka vidare
Larmsystemet är en annan källa till arbetsbelastning. I perioder ringer det väldigt mycket, och det stressar personalen. Även larmsystemet är något som måste tas om hand på ledningsnivå. Om något år är det dags för en ny upphandling, berättar Fredrik Hein. Han lovar att skicka vidare den här gruppens synpunkter på larmet, till dem som har hand om upphandlingen.
– Vi ska sätta på pränt vad ni beskrivit är bra och inte bra med dagens larm, säger Christine Lihv.
Caroline Forssbaeck konstaterar att många av åtgärderna för att hantera risker med arbetsbelastningen hamnar på organisationsnivå.
– Vad kan ni göra i gruppen under tiden, för att ändå minska de här riskerna för högre arbetsbelastning? frågar hon.
Hon ber dem dela upp sig i smågrupper för att diskutera frågan och därefter redovisa i den stora gruppen. Stolar flyttas, papper och penna kommer fram, och i de två grupper som bildas bubblar det av förslag, blandat med skratt.
Redan hittat egna lösningar
När de sen ska redovisa har de lösningar i överflöd – de flesta sådana som de redan använder sig av. Det här är en grupp där man redan hittat många sätt att stötta varandra i arbetet till vardags.
– Larmet fixar vi genom att lämna vår larmtelefon till någon kamrat, om vi behöver koncentrera oss på en vårdtagare en längre stund. Då slipper både vi och vårdtagaren höra om det ringer och man ändå inte kan göra något, säger Eva Sakalli.
Hon sitter i soffan mitt emellan två arbetskamrater.
– Vi lyssnar på varandra, och ser varandras förmågor. Vi har till exempel en boende just nu som absolut inte vill duscha – då är Nikolina där och lirkar in honom i duschen.
Nicolina Zlujotro skrattar och slår ifrån sig, men Eva Sakalli får medhåll av de andra: Jo, så är det!
– Jo, jag har mina knep, erkänner Nikolina Zlujotro. Vi är alla bra på något. Fatma till exempel, hon är jättesnabb i köket.
Fatma Gül, som sitter i soffan på andra sidan Eva Sakalli, ser glad ut över berömmet.
Viktigt att hjälpas åt
Att vara flexibel och hjälpas åt är viktigt i gruppen, det är de överens om. Ismahaan Hashi ger ett exempel:
– En kväll var jag hela kvällen med en orolig vårdtagare, som lät mycket och störde de andra boende. Vi bestämde tillsammans att de andra tre fick ta hand om alla de andra. Det blev tungt för dem, men det gick bättre än att inte ha någon som koncentrerade sig på den där vårdtagaren, säger hon.
Elisabet Palmér konstaterar:
– Ni bytte arbetsmetod, och då blev det lite mer återhämtning. Ni är flexibla och kan anpassa er efter situationen.
Det är dags att avsluta och bryta upp. Några av undersköterskorna ska hem, andra ska gå på ett arbetspass. Trots värmen och två eftermiddagstimmar i ett slutet rum är luften fylld av energi. Så mycket kan en arbetsgemenskap betyda. Och så viktigt kan det vara att sätta ord på den känslan.
Läs också en intervju med Elisabet Palmér och Caroline Forssbaeck, och ta del av fler exempel på hur de gjorde i andra arbetsgrupper för att minska arbetsbelastningen.