Vårdpersonal som vill jobba i Stockholms läns landsting får inte vara piercade i näsa eller mun, då detta anses öka risken att bli smittad av MRSA. Den som redan jobbar och blir smittad blir omplacerad eller avstängd. Men reglerna varierar i landet.
MRSA står för Meticillin Resistent Stafylokockus Aureus, en vanlig bakterie som blivit motståndskraftig mot våra vanligaste antibiotika. Antalet fall av MRSA steg med 20 procent det första halvåret 2007, jämfört med motsvarande period förra året. Det visar siffror från Smittskyddsinstitutet. Antalet smittade har stadigt ökat sedan sjukdomen blev anmälningspliktig som allmänfarlig sjukdom år 2000.
Hur många av de smittade som arbetar i vården eller smittats på jobbet är oklart, eftersom det inte framgår i statistiken. Rapporter från landstingen tyder dock på en hel del smittad personal och för anställda i vården leder MRSA-smitta till särskilda problem.
Ett av dessa problem är att bakterien trivs särskilt väl i vårdmiljöer. Innan det var vanligt med MRSA-smitta ute i samhället brukade sådana infektioner kallas “sjukhussjukan”. Bakterieinfektioner kan också få allvarliga följder för försvagade och äldre personer på sjukhus. Det är alltså extra viktigt att skydda inlagda patienter från MRSA.
MRSA-smitta brukade kallas “sjukhussjukan”
För vårdpersonal kan bärarskapet på grund av smittrisken bli ett långvarigt arbetsproblem, även om man inte har några symptom. Ingen vet hur länge man bär på bakterien och när, om alls, den smittade blir fri från den. Bärarskap utan symptom kan fortgå i åratal, möjligen vara livslångt.
Landstingen gör på olika sätt
Riktlinjerna för MRSA-smittad vårdpersonal skiljer sig mellan landstingen, som har olika krav på avstängning från ordinarie arbetsuppgifter och provtagning.
– Man hanterar MRSA-smittad vårdpersonal olika över olika delar av landet. Bland annat när det gäller avstängning och ersättning för den som smittats, men också när det gäller exempelvis rutiner för provtagning, konstaterar Inger Riesenfeld-Örn, sakkunnig läkare på Socialstyrelsens smittskyddsenhet.
Enligt Stockholms läns landstings riktlinjer ska all nyanställd personal med eksem eller som arbetat utomlands det senaste halvåret testas för MRSA och får inte anställas innan provresultatet är klart. Piercing i exempelvis näsan, som också anses öka risken för bärarskap, tillåts inte hos nyanställda. För den som redan arbetar inom landstinget och bär på MRSA gäller omplacering eller avstängning om den anställde exempelvis har bakterien på vanliga hudställen eller har sår.
Andra landsting har mindre hårda krav till exempel för provtagning av nyanställda och mer individuell bedömning av personal som smittats. Eftersom hanteringen skiljer sig mellan landstingen har Socialstyrelsen utfärdat nationella rekommendationer.
Om en vårdanställd smittas av MRSA har arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar och ska se till att den anställde får behandling och lön under avstängning på grund av smittrisk, om den drabbade inte sjukskrivs enligt smittskyddslagen eller omplaceras till andra arbetsuppgifter. Smittas man på jobbet ska man göra en arbetsmiljöanmälan och orsakerna till att man smittats ska utredas så att arbetsgivaren kan förhindra att det inträffar igen. Arbetsgivaren ska också anmäla smittan som arbetsskada till Försäkringskassan och – enligt Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2005:1 – se till att det finns skyddskläder och annan utrustning för att förhindra smitta.
Inte saklig grund för uppsägning
Det är oklart om en vårdanställd som bär på MRSA kan bli uppsagd. Enligt LAS måste en uppsägning ha saklig grund och vad som är saklig grund är en tolkningsfråga som bestäms av tidigare domar, så kallade prejudikat. När det gäller MRSA-smitta finns det inga prejudikat från Arbetsdomstolen.
För några år sedan blev ett fall omtalat i media, där en anställd på ett äldreboende i Östergötland smittades på jobbet och uppsagd av sin arbetsgivare. Arbetsgivaren hävdade att smittan var saklig grund för uppsägning. Facket grep dock in och det gick aldrig så långt som till central förhandling innan den person som fått MRSA omplacerades. Fallet togs därmed aldrig upp av Arbetsdomstolen.
– Rent allmänt är det så att om man inte kan utföra sina ordinarie arbetsuppgifter så är arbetsgivaren skyldig att titta på alternativa arbetsuppgifter. Är de möjligheterna uttömda, skulle det kunna vara saklig grund. Men det är de knappast hos en större arbetsgivare, hävdar Kennet Jönsson, ombudsman på Kommunal som bland annat arbetar med smitta i vården.
Han är kritisk mot arbetsgivarens agerande i Östergötland-fallet.
– De hade inte tillgång till skyddskläder eller skyddsutrustning och när hon sedan blev smittad säger man upp henne. Det är två allvarliga saker, säger han.
Nya rekommendationer
I juni 2007 kom Socialstyrelsen med nationella rekommendationer kring vårdpersonal och MRSA. I vissa fall är myndighetens råd mindre stränga än landstingens regler. Socialstyrelsen fastslår, till skillnad från exempelvis landstinget i Stockholm, att personal som bär på bakterien i allmänhet kan fortsätta arbeta med patienter. Det gäller dock inte om personen har särskilda riskfaktorer som eksem, en aktiv infektion på grund av MRSA eller behandlas med antibiotika som MRSA-bakterien tål.
Liten risk för smitta
– Expertgruppen gjorde bedömningen, efter att ha gått igenom tillgänglig litteratur och fakta, att för en person som bär MRSA enbart i exempelvis näsan och inte har någon annan riskfaktor så är smittrisken oerhört liten. Det viktiga är som alltid handhygienen, säger Inger Riesenfeld-Örn, sakkunnig läkare på Socialstyrelsens smittskyddsenhet.
Kunskapen kring MRSA, även om en hel del forskning pågår, är dålig. Ingen kan exempelvis med säkerhet säga när och om man blir av med bakterien. Trots detta väljer Socialstyrelsen att gå ut med rekommendationer för MRSA i vården.
– Man har utgått från riskbedömning. Hos en person som har burit på MRSA men visat negativt provresultat skulle MRSA kunna dyka upp senare om en riskfaktor som eksem tillkommer, men det kan också vara så att personen bytt ut sin stafylokockflora. Man har enbart bedömt risken för smitta. Även om man inte kan säga att MRSA-bakterien är borta är risken för smitta liten, säger Inger Riesenfeld-Örn.
FAKTA: MRSA
- MRSA står för Meticillin Resistent Stafylokockus Aureus, en vanlig bakterie som blivit motståndskraftig mot våra vanligaste antibiotika. Inte bara bakterier som stafylokocker utan även exempelvis tuberkulosbaciller, hiv-virus och mikroorganismer som orsakar malaria blir med tiden allt mer motståndskraftiga mot läkemedel.
- Stafylokocker är den vanligaste bakterien i infekterade sår och bölder. Den kan orsaka bland annat lunginflammation och blodförgiftning. Särskilt gamla och svaga kan få livshotande infektioner även av vanliga stafylokocker.
- Väldigt många bär på vanliga stafylokockbakterier i exempelvis näsan eller svalget utan att bli sjuka. Sådant bärarskap är vanligt även för MRSA eftersom det är samma slags bakterie.
- I vissa länder, som Japan, har upp till hälften av alla stafylokockinfekterade patienter MRSA. Sverige och Holland tillhör de länder där problemet fortfarande är förhållandevis litet, men allt fler fall hittas hos oss.
- De läkemedel som fungerar mot MRSA är dyra och måste ofta ges intravenöst. Preparaten kan också ha svåra biverkningar.
- Vissa MRSA-stammar, det finns flera typer av bakterien med olika resistens mot antibiotika, producerar ett vävnadsförstörande toxin som kan ge dramatiska infektioner.
- Dödligheten är högre när MRSA-bakterier kommer ut i blodet eller infekterar lungorna än för vanliga stafylokocker. Förmodligen för att många ges antibiotika som inte fungerar och därmed får sen behandling.
- Även om man testar sig negativt för MRSA kan bakterien återkomma långt senare, om man får ett sår eller eksem. Det gäller även om man fått antibiotika som fungerar mot MRSA. Bakterien kan också återkomma om man får vanligt penicillin, eftersom penicillinet slår ut konkurrerande bakterier och gynnar tillväxten av de motståndskraftiga MRSA-bakterierna.