– Man kan inte värja sig mot olyckor, men man kan bygga bort många risker för att göra fel, säger sjuksköterskan Marie Raumer, som har arbetat i många år för att minska stick– och skärskadorna i sjukvården.
Avgörande i det arbetet har varit att köpa säkrare nålar, kanyler och annan vass utrustning, där spetsarna på olika sätt omsluts av ett skydd direkt när man har använt dem. Hon jobbar på medicinavdelning 2 på Enköpings lasarett, en av de första sjukhusavdelningarna i landet som gick över till sticksäkra instrument som standardval.
Marie Raumer är Vårdförbundets representant på de två medicinavdelningarna. Hon har deltagit i ett forskningsprojekt, som har resulterat i Suntarbetslivs verktyg och kunskapsstöd ”Vasst och säkert” (läs mer om det i Suntarbetslivs intervju med forskaren Ann–Beth Antonsson).
Marie Raumer har också samarbetat med vårdteknikföretag som har utvecklat nya produkter, hon och hennes kollegor har testat och kommit med synpunkter.
Ställer höga krav
– Kan något gå fel, så kommer det förr eller senare gå fel, det är inbyggt i mänskligheten. Därför ska vi ställa så höga krav på vår utrustning, att det blir mindre sjabbel och mindre nervöst. Vi ska ha de bästa sakerna, så är det, basta, säger Marie Raumer.
Hon var själv starkt pådrivande för att det blev så, till att börja med på medicinavdelningen 2. Sen har det spridit sig. Tidigare erfarenheter från en annan arbetsmiljö har påverkat henne:
–Tidigare har jag arbetat som svetsare och där fanns det ju mycket skyddsutrustning, med visir och handskar. Där fanns ett starkare säkerhetstänkande och man hade sedan länge drivit igenom bättre utrustning som minskade risker. Men när jag började jobba som sjuksköterska för tjugo år sen fanns det inget stickskydd överhuvudtaget, berättar hon.
– Vi hade många som stack sig då, det kunde vara flera gånger i månaden. Det blev ofta ett himla hallå, de fick sätta sig på första bussen till Uppsala för att bli undersökta på infektionskliniken. Sådant innebär förstås stora kostnader. Men det viktigaste är rädslan.
Hon kommer ihåg en kollega som var gravid och när en bråkig patient viftade till i samband med ett blodprov så stack hon sig. Då uppstod förstås oro för att fostret skulle skadas, om det fanns någon hepatitsmitta med i bilden.
En undersökning som Vårdförbundet genomförde 2004 visade att 80 procent av alla tillfrågade medlemmar hade stuckit sig minst en gång under de senaste tio åren.
”Det är klart vi ska skydda oss”
Nu är det är snart tio år sedan som Marie Raumer började engagera sig i de här frågorna, mycket tack vare att det fanns en chef som skapade en anda där arbetsmiljön var viktigt:
– Chefen var för att vi kollade runt och jag fick åka på en mässa 2008 där jag såg de sticksäkra produkter som fanns då, och jag tyckte det var fantastiskt. En representant för en tillverkare kom hit och visade alla på avdelningen. Och alla blev helsålda: ”det är klart att vi ska skydda oss”.
Då var skillnaderna i pris ganska avsevärda mellan traditionell utrustning och säkerhetsprodukter. Men chefen tog beslutet att de skulle satsa på säkerhetsprodukterna som standard.
Efterhand har prisskillnaderna minskat. Det kom också skärpta krav från Arbetsmiljöverket 2013, som resultat av ett EU-direktiv 2011. Problemen med stick– och skärskador finns i alla EU–länder!
Man måste lära sig ett annat handlag, men det rör sig om detaljer och finlir.
Vanans makt
De senaste åren har det blivit allt vanligare att man i vården använder de säkerhetsprodukter som finns. Men det har varierat en hel del mellan olika landsting, sjukhus och sjukhusavdelningar. Marie Raumer förklarar att motstånd inte alltid kommit uppifrån, även om det har det funnits ett ”kostnadstänkande” på sina håll, och på olika nivåer. Men väl så viktigt är en motsträvighet bland en del anställda. Vanans makt är stark och ibland svår att tampas med.
– Man har lärt sig vissa handgrepp och vill att utrustningen ska ligga på samma sätt i handen som den tidigare har gjort.
Bland sjuksköterskor finns det en stolthet i att kunna den utrustning som man använder, exempelvis när en patient ska få dropp. För en erfaren sjuksköterska kan det ta emot att byta till något som man inte behärskar, och så att säga bli nybörjare på nytt.
Men det gick bra på hennes avdelning, även de gamla hundarna lärde sig att sitta där. Marie Raumer berättar att de sade till varandra att ”nu är vi alla lika dåliga” – och tillsammans utbildade de sig.
– Det är ju inte alls krångligt att lära sig det nya, även om det tar ett tag. Man måste lära sig ett annat handlag, men det rör sig om detaljer och finlir. Alla typer av utrustning kräver att man är fingerfärdig. Visst kan många i början tänka att det är besvärligt. Men det gäller att inte ge upp, utan fortsätta tills man är lika van vid det nya som man var vid det gamla.
I arbetet med att lära sig – och repetera, exempelvis när det är mer sällan använd utrustning – kommer många ha nytta av Suntarbetslivs verktyg och kunskapsstöd ”Vasst och säkert”, som innehåller många små filmer som visar hur man gör.
Kunskaper och rutiner för att förebygga
Marie Raumer påpekar att man i vissa fall kan riskera smitta utan att man sticker sig. En del utrustning är sticksäker men inte spillsäker, det vill säga man kan få blod på sig när man arbetar med en patient. Smittrisken är förstås mindre, men i värsta fall kan ju blod slå upp i ett öga, i samband med operation eller akut röntgen.
Helt går det aldrig att undvika stick- och skärskador, även om det går att göra mycket för att minska risken. Även säkerhetsprodukter kan man skada sig på, om man använder dem fel och har otur, konstaterar Marie Raumer. Och när allt mer av avancerad sjukvård förflyttas hem till patienterna uppstår nya risker:
– Om du vårdar i hemmet kan intressena krocka mellan hemmiljö och vårdarbetsmiljö. Det kan bli svårt att sätta en nål på ett säkert sätt.
Det finns också vissa typer av utrustning som ännu inte är sticksäkra, av olika skäl. Men mer och mer kommer. Marie Raumer tar som exempel på återstående utmaningar de jättelånga och tunna nålar som man använder vid ryggvätskeprov (lumbalpunktion). Ett annat exempel är nålar som man använder för de allra minsta spädbarnen, i synnerhet de för tidigt födda.
– Det som marknaden efterfrågar kommer tillverkarna att tillverka. Konsumenterna, användarna i vården, kan ha ett stort inflytande.
Men det går alltså inte att helt luta sig tillbaka och lita på bättre utrustning. Fortfarande kommer man behöva ha kunskaper och rutiner för hur man hanterar utrustning med smittrisk. Den gula burken finns kvar, och fortfarande får Marie Raumer ibland påminna om att den som använt ett instrument också själv ska stoppa den där. Det förebyggande arbetet kommer alltid att behövas, liksom en beredskap för vad man gör när olyckan trots alla ansträngningar är framme. Och här finns hjälp att få i Suntarbetslivs verktyg och kunskapsstöd ”Vasst och säkert”.