– Oavsett om man anmäler eller inte anmäler, så kan man undra om man har gjort rätt eller fel, och känna skuld och skam, säger Gudrun Elvhage, som menar att det här är en arbetsmiljöfråga av stora mått.

Foto: Mats Utbult

Lärare behöver stöd inför en orosanmälan

Anställda i skolan behöver stöd av tydliga riktlinjer och rutiner när de ska uppfylla sin plikt att anmäla till socialtjänsten om det finns oro för att barn far illa. Efter anmälan behöver de ofta få stöd i de problem som kan uppstå. Men allt detta fungerar inte alltid som det ska!

Det här är en av slutsatserna i en intervjustudie som forskarna Gudrun Elvhage, Socialhögskolan vid Stockholms universitet, och Maria Forsner, Högskolan Dalarna,  har gjort med ett 30-tal lärare vid sex skolor i Uppsala och Falun. I studien fick deltagarna också pröva ett instrument, som de ansåg var till hjälp. Närmare uppgifter om hur studien genomfördes finns i en faktaruta.

Läs gärna en tidigare artikel, när projektet startade, som berättar mer om bakgrunden: Stress och oro när skolan anmäler barn som far illa.

Skolverkets nätplats finns också information och hjälp för det förebyggande arbetet, bland annat i form av “dilemma-fall” med diskussionsfrågor.

Vägen fram till en anmälan

De intervjuade efterlyser mer stöd och handledning. Men det är inte detsamma som att överlåta beslutsrätten. På en del skolor går alla anmälningarna via rektorn och kan ju låta bra att det är skolchefen som får ta ansvaret för svåra beslut. Men de två forskarna ser flera problem med det.

Läraren som har direktkontakten med eleven kan ha en vag känsla som det kan vara svårt att sätta ord på. Det förekommer att rektorn då inte bedömer att det verkligen är någonting att anmäla.

En faktor som finns med i bilden är att rektorer kan vara oroliga för att anmälningar ska leda till problem, i dagens konkurrens om att få elever till sin skola. Lärare berättar om hur de fått höra att en anmälan skulle skada skolans renommé!

Lagen säger att var och en är skyldig att anmäla oro, så i grund och botten kan ingen lämna ifrån sig det beslutet till en överordnad.  Och när läraren ska ta ställning till om hen ska anmäla eller inte anmäla, kan det ibland vara problematiskt att rådfråga rektorn, eller kollegorna i lärarlag och liknande:

– Andra kan tycka att jag inte ska anmäla, fast jag själv tycker det. Och då kan jag bli ännu mer osäker, än jag var från början, säger Gudrun Elvhage.

Frågeformulär som checklista

Maria Forsner understryker att lärarna som de talade med hade en otroligt bra känsla för hur barnen mådde. “Det var imponerande.” Lärarna bör därför lita på sin förmåga att tolka tecknen på att någon far illa, menar forskarna. Men de kan ha nytta av frågeformulär med frågor som ger stöd för att bedöma om det finns omsorgssvikt. De kan fungera som en checklista för både psykiska och fysiska faktorer.

Frågorna tar upp vitt skilda tecken på att något är galet. Det här är områden som de berör (det är inte ordagranna frågor):

  • Är föräldrarna fientliga mot barnens behov?
  • Beskriver de sina barn på ett kränkande sätt?
  • Förmår de inte möta barnen på deras nivå (ställer de krav som är orimliga med tanke på deras ålder?)
  • Är barnen smutsiga, luktar de illa, har de dåliga tänder?
  • Är barnen trötta och hungriga?
  • Uteblir de från skolan utan att kontakta skolan?

– Ett av tecknen kan räcka för en anmälan. Det krävs inte att man ska få ihop ett visst antal poäng eller så, säger Gudrun Elvhage.

Ytterst måste lärarna lita på sin ”moraliska lyhördhet”, konstaterar hon. Men de kan ha nytta av att sammanställa de fakta som faktiskt finns.

Forskarna lät deltagarna pröva frågeformulären och lärarna förklarade att de med deras hjälp lättare kunde att sätta ord på det oroväckande, som de upplevde i mötet med barnen.

En viktig roll för rektorn är att se till att få samarbetet med socialtjänsten att fungera bättre.

Den svåra samverkan skola – socialtjänst

Utan att ”ta över” finns mycket som rektorn kan göra för att undanröja hinder och svårigheter för lärarna, när dessa ska ta ställning till om de ska anmäla eller inte anmäla. Rektorn kan agera som en förebild och uppmärksammar frågorna, se till att ”frågorna får ta plats och utrymme”, enligt forskarna.

En viktig uppgift för rektorn är också att se till att få samarbetet med socialtjänsten att fungera bättre. Denna samverkan kan i många fall vara mest retorik, ”mer snack och mindre verkstad”. Det har funnits försök med att ha socialsekreterare inne på skolorna och det har lärarna och andra tyckt varit bra. Men det finns också komplikationer när det gäller sekretessen, som exempelvis medför att en person utanför skolan inte kan delta i alla delar av ett elevvårdsmöte.

Forskarna vill gärna följa upp sin studie med ett projekt där de låter chefer i skolan och socialtjänsten träffas för att diskutera fram och testa förslag om hur man kan samverka bättre, så att det blir lättare för lärarna att uppfylla sin anmälningsplikt utan vånda.

Vånda också efter anmälan

Många lärare möter svårigheter efter en anmälan, som kan göra att de tvekar inför att göra en anmäl nästa gång de känner oro. Detta var en uppfattning som forskarna hade fått i sitt arbete redan före studien, och intervjuerna bekräftade den bilden.

Det handlar om kraftiga negativa reaktioner från de anmälda föräldrarna, ibland till och med hot om våld. Det förekommer att eleverna inte får ha vidare kontakt med lärarna, och att föräldrar flyttar sina barn till en annan skola. Den som anmäler får oftast inte veta vad socialtjänsten gör med anmälan, men kan många gånger se att eleven inte får det bättre efteråt. Allt detta påverkar lärarna.

– Det här är arbetsmiljöfråga av stora mått, säger Gudrun Elvhage. Oavsett om man anmäler eller inte anmäler, så kan man undra om man har gjort rätt eller fel, och känna skuld och skam.

Detta kan vara så svårt att det leder till hälsoproblem. Men ändå kan lärarna svara att de tycker att de har ett gott etiskt klimat och en bra arbetsmiljö. De anställda lastar sig själva och ser sin vånda som ett personligt problem.

Men skolorna skiljer sig som sagt sinsemellan. Även om forskarna inte gjorde någon utvärdering av de berörda skolorna, var deras intryck  – inte helt överraskande – att där man har bra rutiner och beredskap, och arbetar medvetet för att underlätta orosanmälningarna, tar inte de anställda själva på sig skulden i samma utsträckning.

Text: Mats Utbult, 23 mars 2017