När hemmet är en arbetsplats blir tydliga arbetsbeskrivningar extra viktiga. Det menar Eva Schömer, docent i rättssociologi, som undersökt hur man kan tillgodose rättigheterna för både personliga assistenter och brukare.
Brukarens hem är arbetsplats för personliga assistenter. Där har de rätt till god arbetsmiljö. Brukarna har i sin tur rätt till integritet och självbestämmande.
– Det kan bli en konflikt mellan den offentliga och den privata sfären, sa Eva Schömer, docent i rättssociologi vid Lunds universitet, när hon presenterade sitt forskningsprojekt vid ett seminarium på AFA försäkring.
Projektet handlar om vad som händer när arbetsmiljöfrågor krockar med socialrätten. Syftet är att utveckla förståelse för vilka svårigheter som kan uppstå och se vad som kan göras för att förändra.
Omsorg om andra
I en del av studien har Eva Schömer intervjuat personliga assistenter, fem kvinnor mellan 30 och 55 år som tillsammans har lång erfarenhet av många brukare.
– Omsorg om andra är ofta skäl till att man sökt sig till jobbet. Man är genuint intresserad av att göra det bästa för brukaren.
Men det finns problem. Ett av dem är otydlighet om vad som egentligen hör till arbetsuppgifterna.
– Föräldrar som inte visste vad de skulle göra av assistenterna när brukaren sov satte dem i arbete med annat. Några fick putsa fönster en gång i veckan.
Assistenterna gick med på det eftersom de tänkte att de måste göra allt som brukaren skulle ha gjort.
Vi behöver prata om problemen för att se lösningarna.
– När den personliga assistansen växte fram sas det att assistenten skulle vara brukarens armar och ben, händer och fötter. Det lever kvar som ett mantra, trots att det inte står så i lagstiftningen, säger Eva Schömer.
Tydliga anställningsavtal behövs
En del anhöriga motsatte sig hjälpmedel som lyftanordningar, eftersom de inte ville att hemmet skulle kännas som en vårdinrättning. Några hade varit med om att bli behandlade som luft, att få stå på pass och vänta på tilltal på middagar. En brukares anhörige brukade komma in i kalsongerna för att sitta och prata med de unga kvinnliga assistenterna.
Många gånger tvekade assistenterna att säga till eftersom de var rädda att mista jobbet.
– Alla anhöriga beter sig förstås inte så, men vi behöver prata om problemen för att se lösningarna. Det finns stora förbättringsmöjligheter.
Kommuner och privata aktörer borde besöka alla hem där det ska bedrivas assistans, anser Eva Schömer. De borde också träffa de arbetssökande och inte överlåta det åt brukare och anhöriga, vilket sker ibland.
– Framför allt skulle det upprättas anställningsavtal där man kan uttyda vad som ingår i arbetsuppgifterna. Då är risken inte lika stor att assistansarbetet blandas samman med andra sysslor som ska utföras i ett hem.
Oklara roller även för anhöriga
Brukarna själva är inte med i studien, men Eva Schömer har intervjuat anhöriga för att ta reda på hur de upplever att ha assistenter i sitt hem.
– De uppfattade sig som ansvariga för sina anhörigas möjlighet att leva ett så bra liv som möjligt. Många blev arbetsledare för assistenterna eftersom brukaren var barn eller inte kapabel att ta på sig rollen.
En del arbetade även själva som assistent åt den anhörige. För de andra assistenterna kunde det bli problematiskt att personen både var kollega, en slags chef och till exempel maka till brukaren.
Kommunerna ställer inte alltid krav
I studiens tredje del undersöktes hur kommuner gör för att upprätthålla goda arbetsvillkor och verka för sund arbetsmiljö. En webbaserad enkät skickades ut till samtliga 290 kommuner, varav strax över hälften besvarade enkäten.
Majoriteten av dessa gav privata aktörer möjlighet att etablera sig, men kommunerna utnyttjade inte alltid sina möjligheter att ställa krav på de aktörerna. Alla begärde till exempel inte att utföraren skulle ha kollektivavtal.