Det är inte bara språkförbistring som gör att människor tolkar orden och budskapet olika i en arbetsgrupp. Språkbruket i olika organisationer och kulturella skillnader kan också leda till kommunikationsproblem. Att se kommunikationen som en utveckling i faser kan leda till bättre dialog.
När personer från olika organisationer ska samverka i en grupp kan det ta flera år innan man når fram till varandra och hittar fungerande arbetssätt. En bakomliggande orsak kan vara olika språkbruk.
Kommunikationen utvecklas i faser
– Kommunikationen har en central roll i en arbetsgrupp. I den initiala fasen finns det professionella olikheter och man ser problemställningen ur olika perspektiv. Men det finns också olika språkbruk som försvårar att nå fram till varandra. Man kommer inte förbi sina definitioner och uttryckssätt, säger Ewa Wikström som arbetar som forskare och lärare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Hon har studerat olika sätt att kommunicera i arbetsgrupper. I ett fall rörde det sig om att i samverkan effektivisera rehabiliteringen av människor med missbruksproblem. Med i denna arbetsgrupp var personer från bland annat socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
– Man intresserar sig eller förhåller sig till en fråga eller klient utifrån den professionella bas man har eller den organisation man tillhör. Oftast är det en inledningsfas på 1–2 år innan man når fram till varandra.
Kommunikationen har en central roll i en arbetsgrupp
I nästa fas, som då infaller efter omkring två år, hittar gruppen gemensamma arbetssätt och metoder och ett sätt att jobba ihop.
Först i tredje fasen som infaller efter omkring tre år kan man se effekterna av sitt arbete.
– Den långa inledningsfasen i samarbetet mellan olika organisationer är en investering som är oundviklig inom den offentliga sektorn. Det är en form av kunskapsöverföring mellan organisationer där deltagarna utbyter erfarenheter och lär sig av varandra, säger Ewa Wikström.
Kulturella olikheter
I kontakter med människor från andra länder är det lätt att missförstånd uppstår för att man på ett eller annat vis projicerar förväntningar grundade på den egna kulturen på de andras beteende.
– Om man vill kommunicera med någon räcker det oftast inte med att kunna tala, man måste också kunna förstå och tolka andras beteende, säger Jens Allwood, professor vid Institutionen för lingvistik på Göteborgs universitet.
Som exempel nämner han olika tolkningar av ögonkontakt. I en del kulturer uppfattas ögonkontakt under samtalet som ett tecken på ärlighet, vänlighet och uppriktighet, medan det hos andra uppfattas som aggressivt, påfluget och oartigt.
– Generellt har folk mer ögonkontakt i Medelhavsländerna än vad man har i Sverige. Svenskar har en preferens för återkoppling med ljud medan italienare tittar mer på varandra under samtalets gång och avläser reaktioner och minspel hos varandra, säger Jens Allwood och fortsätter:
– Svenskar är dock inte de som tittar minst på varandra, det gör japanerna. I Japan konfronterar man inte varandra med ögonkontakt. Svenskarna, som brukar kallas Europas japaner, tycker också att det är viktigt att upprätthålla sitt revir och inte stå för nära den man samtalar med.