När självcensuren stressar blir det som en tryckkokare

27 april 2016 Lästid: 8 min
– Bland anställda som utövar självcensur i arbetslivet är det en större andel som upplever negativ arbetsrelaterad stress, än bland dem som inte utövar självcensur, säger Pelle Korsbæk Sørensen.

Foto: Adam Fredholm

– Om du måste lägga band på vad du säger om ditt arbete, så byggs pressen upp som i en tryckkokare. Till sist kan det sluta med att du resignerar, känner dig utbränd, lämnar arbetsplatsen eller går ner dig psykiskt, säger Pelle Korsbæk Sørensen, som forskar om arbetsmiljö och yttrandefrihet.

Han tycker att vi måste göra upp med ”stängdhetskulturen” och arbeta för en öppen arbetsplatskultur i offentliga sektorn – både av arbetsmiljö- och demokratiskäl. I februari 2016 lade han fram sin doktorsavhandling: ”Moralisk stress – en arbetslivsanalys av psykisk arbetsmiljö, delaktighet och rättfärdigandeprocesser bland högutbildade kunskapsarbetare i Danmark”.

Avhandlingen har väckt en hel del uppmärksamhet i Danmark och han har berättat om sina resultat och reflektioner i flera intervjuer i dags- och fackförbundspress. Den här artikeln bygger på dessa intervjuer.

– Bland anställda som utövar självcensur i arbetslivet är det en större andel som upplever negativ arbetsrelaterad stress, än bland dem som inte utövar självcensur, säger Pelle Korsbæk Sørensen. Vi upplever en moralisk stress när vår kunskap om arbetsförhållanden som förtjänar kritik blir undertryckt och vår yttrandefrihet blir utsatt för en våldsam press.

Han hävdar att självcensuren bottnar i en fruktan för att bli betraktad som illojal mot chefen eller kollegor, eller till och med en fruktan för att förlora jobbet.

Hållit tillbaka kritik

Pelle Korsbæk Sørensen undersökte högutbildade kunskapsarbetare genom en enkät till drygt 1 700 medlemmar i Dansk Magisterforening (70 procent var offentliganställda). Femtom procent hade upplevt förhållanden på sin arbetsplats som förtjänade kritik – men av fruktan för repressalier hade de hållit tyst.

– Det handlar särskilt om dålig ledning, dåliga psykiska arbetsförhållanden och nedskärningar som påverkar medborgarna och andra som medarbetarnas arbete påverkar, säger han.

Det råder inget tvivel om att det kan få stora konsekvenser för anställda att gå förbi ledningen och gå ut med kritik offentlig, anser han.

– Det vet de anställda, och de flesta som har deltagit i min undersökning försöker i första hand att tala med den närmaste chefen om konkreta problem. Men det är inte alltid som medarbetaren möter lyhördhet, eller känner sig trygg med att gå till ledningen.

Ensidigt fokus på det positiva skapar tysthet

Pelle Korsbæk SørensenDet kan också finnas en rädsla för att få på sig ”nej-hatten”:

– I vissa avkrokar av management-språket och inom ”positiv psykologi” talar man om att man ska röra sig bort från dem som suger energi eller skapar negativitet. Kan man föreställa sig att man då drar sig bort från dem som egentligen kommer med viktig kritik?

– Ett ensidigt fokus på det positiva kommer just skapa tysthet hos en del, säger Pelle Korsbæk Sørensen. Jag är rädd för att dessa då riktar kritiken inåt, även om det är en fråga om strukturella problem.

Drabbar yrkesgrupper som arbetat med människor

Självcensur och moralisk stress gäller förstås också andra grupper – och särskilt vissa grupper:

– Jag är orolig för att moralisk stress kan drabba de yrkesgrupper som arbetar med människor, t ex undersköterskor, förskolelärare, sjuksköterskor och lärare. De befinner sig ofta i ett korstryck. De upplever att de ibland inte kan göra det, som de utifrån sin egen moral och yrkesheder tycker är det bästa för medborgarna. Samtidigt kan de uppleva en arbetsplatskultur som stänger för kritik och debatt om arbetsförhållandena.

Fyra av tio anställda vid danska förskolor har hållit tillbaka kritik det senaste året – det visar en undersökning som fackförbundet BUPL har genomfört.

Enligt en undersökning av fackförbundstidningen Folkeskolen svarade var tredje lärare att de överhuvudtaget inte vågade säga något offentligt. Var femte vågade bara yttra sig om de hade något positivt att säga!

I Sverige genomförde tidningen Vision en undersökning där man frågade förtroendevalda i nästan alla landets kommuner om självcensur. 36 procent svarade nej på frågan om anställda vågar säga vad de tycker. ”I mer än var tionde kommun, 11 procent, ger de förtroendevalda lägsta möjliga betyg när de ska bedöma hur högt i tak det är på arbetsplatserna”. (Vision nr 3 2016)

Resignation, cynism och flykt

Pelle Korsbæk Sørensen menar att det finns en direkt förbindelse mellan den moraliska stressen och resignerade medarbetare som präglas av distansering och arbetsleda.

– Reaktionerna är på många sätt sammankopplade, men resignationen inträder om du genom ditt arbetsliv upplever något som du förgäves försöker att hantera. Det kan leda till att du enbart lider i det stilla.

– Den resignationen är nära besläktad med cynism, då man distanserar sig från den enskilda företeelsen och drar sig undan delaktighet – bort från aktivitet, och mot det som kan leda till depression eller utbrändhet i olika former.

En del blir alltså cyniker. Andra lämnar arbetsplatsen och kanske även yrket. Men så finns det också de som säger vad de tycker. Pelle Korsbæk Sørensen säger att de ”är utrustade med ett demokratiskt sinnelag, på gott och ont”. På ont för dem själva – därför att sinnelaget gör dem särskilt utsatta för moralisk stress.

– Det är de människor som inte ”bara går på jobbet” och accepterar sakernas tillstånd. De känner plikt att försöka förändra villkoren och att kämpa för ett bättre samhälle. Sådana demokratiskt engagerade människor, som deltar i samhällslivet, finns i alla välfärdsyrken.

– Det är demokratiskt sett positivt att de uttalar sig, men omvänt kan de själva råka illa ut om de förhindras att uttrycka sin kritik och dela med sig av sin kunskap. De kommer att uppleva självcensur som en kränkning av sina personliga övertygelser och värderingar i arbetet, och de riskerar att knäckas av detta.

Ett demokratiskt problem

Pelle Korsbæk Sørensen menar att det är ett demokratiskt problem att samhällsengagerade medarbetare håller inne med kunskap om brister på arbetsplatsen, eftersom det försvårar för politiker och andra beslutsfattare att få kännedom om allvarliga problem som de borde lösa.

– Vad är det för erfarenheter från dem som har sakerna in på livet, som vi inte får veta något om? Det är både i ledningens och i samhällets intresse att debatten är öppen och fri. Särskilt i en tid av förändringar är det avgörande att den offentliga debatten får tillgång till förstahandskunskap om konsekvenser av den förda politiken, säger han.

– Det är inte särskilt smart av en offentlig arbetsplats om medarbetare av rädsla för repressalier eller för att bli stämplade som gnällspikar, avhåller sig från att komma med förslag om hur man använder pengarna på bästa sätt. Jag tror att man skulle ha kunna sluppit några skandaler i offentliga sektorn, om medarbetarna öppet hade kunna debattera och kritisera förhållanden i arbetet.

Han konstaterar att man i Danmark ”inte har talat om annat än yttrandefrihet de senaste tio åren”, sedan Jyllandspostens omtalade Muhammedteckningar som ledde till protester från vissa muslimska grupper i flera länder – och hot mot tecknaren.

– Men hur är det med yttrandefriheten på arbetsplatserna? Den diskussionen är förbisedd. Det är bekymmersamt.

Mät självcensuren

Vad kan man då göra, rent praktiskt, för att motverka en självcensur som är farlig både för individens hälsa och för verksamheten? Pelle Korsbæk Sørensen svarar att ledningen bör utforma skriftliga riktlinjer som informerar de anställda om deras rätt och plikt till yttrandefrihet. Då blir det legitimt att tala om problemen på jobbet.

– Det ska vara tydligt på de enskilda arbetsplatserna hur man tar itu med dåliga förhållanden på ett bra sätt. Det måste finnas bättre information om rättigheter och möjliga konsekvenser på arbetsplatsen, och så måste vi formulera ett mått för självcensur som en psykisk arbetsmiljöfaktor, som bland annat grundar sig på fruktan för repressalier.

– Man borde vara mer mottagliga för det negativa och kanske till och med införa onöjdhetsundersökningar, och fråga: ”Finns det problem? Finns det dilemman?”. Ge folk en möjlighet att släppa loss sin kritik! När det sker, så frigör det också något hos den enskilde medarbetaren.

I vissa lägen kan det förstås vara en idé att gå till sin fackliga organisation. Pelle Korsbæk Sørensen menar att fackförbunden kan bli bättre på att göra de förtroendevalda på arbetsplatserna väl förberedda, när det gäller att ge råd till sina kollegor på ett bra sätt i sådana situationer.

Källor: intervjuer i Politiken, Folkeskolen – fagblad for underviser, Fagbladet Børn och Unge, fackförbundstidningen Prosa, fackförbundet FTFs nätplats, Avisen.dk/Ugebrevet A4 (nättidning om arbetslivet).

Tips

Fyra sätt att motverka självcensur

  • Formulera skriftliga riktlinjer om de anställdas rätt och plikt att föra fram kritik.
  • Ta fram ett mått för självcensur grundat på fruktan för repressalier, att använda när man undersöker den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.
  • Öka mottagligheten för ”det negativa” – genomför onöjdhetsundersökningar: ”Finns det problem?”
  • Förbered fackliga företrädare att ge råd till självcensurerande medlemmar.

Fakta

Fem strategier för att handla
När du upplever förhållanden som förtjänar kritik, kan du välja bland följande:

  • Röst: Du använder din yttrandefrihet för att komma med kritik internt på arbetsplatsen, vidare i systemet för partssamverkan, eller ut i offentligheten.
  • Exit: Du lämnar projektet, arbetslaget, arbetsplatsen eller yrket, om förhållandena inte lever upp till dina förväntningar. Kan vara kombinerat med ”Röst”.
  • Lojalitet: Du inväntar bättre förhållanden och fortsätter att arbeta.
  • Resignation: Du lider i stillhet och drar dig undan från delaktighet och engagemang på arbetsplatsen.
  • Cynism: Du försöker distansera dig.

Text: Mats Utbult