Mellan 5 000 och 10 000 stick- och skärskador inträffar i vård och omsorg varje år, enligt en försiktig uppskattning. Nu gör Suntarbetslivs verktyg Vasst och säkert det lättare att minska antalet skador, med hjälp av fakta, filmer och checklistor. Stödet riktar sig till alla från högsta ledningen till den enskilda anställda.
Blodsmitta i vården började bli ett problem med ”knarkgulsoten”, hepatit B, på 1970-talet. Hiv på 1980-talet gjorde frågan mer dramatisk och dessutom finns en oro för blodsmitta från hepatit C. Idag finns vaccin mot hepatit B, men inte mot Hiv eller hepatit C.
Ett stick kan räcka för att bli smittad. Hur stor risken är beror på vilket virus det är, och även på hur man sticker sig. Ytterst få av alla som sticker sig blir smittade. Men många upplever en stor oro under de månader som de väntar på besked om de blivit smittade.
Som anställd kan du oftast inte veta om en patient bär på någon farlig smitta. Därför gäller det att ha ett säkert sätt att arbeta med sprutor och kanyler vid alla patientkontakter.
Jobba målmedvetet
Ann-Beth Antonsson arbetar vid IVL Svenska miljöinstitutet. Tillsammans med forskarkollegorna Lisa Schmidt och Gabriella Östlund har hon tagit fram verktyget Vasst och säkert för Suntarbetsliv.
– Vill man verkligen få ett sticksäkert arbetssätt, som minskar stick- och skärskadorna, måste man jobba målmedvetet med en tydlig strategi som innefattar att varje nivå i organisationer gör sin del, förklarar hon.
Hon beskriver målen för Vasst och säkert, på olika nivåer, så här:
- Landstingsledningen och sjukhusdirektören ska kunna hitta information om hur man med policy och riktlinjer kan styra arbetet med att förebygga stickskador.
- Den som är chef på en arbetsplats, en avdelningsföreståndare på ett sjukhus eller äldreomsorgschef, kan gå in på ”Vasst och säkert” och få råd om vad man kan göra för att förebygga, och vad man bör göra när någonting har hänt.
- Skyddsombuden kan få uppslag till vad de kan föreslå för förbättringar. Och som enskild anställd kan du gå in och se vad du själv kan göra för att minska risken för att bli skadad.
Ann-Beth Antonsson hoppas att de olika delarna i Vasst och säkert också ska kunna bli en resurs för att fördjupa och konkretisera det här området i olika former av utbildning.
Intervjuade anställda som stuckit sig
Forskarna genomförde för några år sen en studie där de intervjuade ett 80–tal anställda som drabbats av stick– och skärskador. De fick kontakt med dem via landstingens infektionskliniker, som undersöker alla stickskadade inom vård och omsorg. Forskarna frågade hur de drabbade upplevde att det hade fungerat på arbetsplatser innan olyckan, vad som hände, och vad man gjorde efter olyckan.
Forskarna studerade också arbetsplatser där chefer och anställda har arbetat framgångsrikt med att få ner antalet skador. De diskuterade sedan det som kommit fram med specialister och företrädare för berörda yrkesgrupper, vid fyra workshoppar.
Studien resulterade i en analys av hur det ser ut, en strategi för att få ner antalet skador, och förslag till handfasta åtgärder, såväl tekniska som organisatoriska.
Åtgärderna kan se väldigt olika ut, eftersom riskerna finns i så skilda sammanhang, från kniven i operationssalen på sjukhuset till pensionärernas egna ”insulinpennor” i hemtjänsten. Och tandvården har sina särskilda frågor.
– ”Jag var så klantig.” ”Det var den mänskliga faktorn”. Så låter det ofta när anställda först svarar på frågan om varför de råkade ut för en stickskada. I vår studie ville vi ta reda på vad som ligger bakom sådana svar, vad det var som ledde fram till en skada, förklarar Ann–Beth Antonsson.
Vi gjorde en kvalificerad olycksfallsutredning
Hitta mönster och dra slutsatser
För forskarna spelade det ingen roll om de intervjuade hade blivit smittade eller inte:
– Vi var ju ute efter att hitta sätt att hindra att skadorna uppkommer och alla skadade har information om olyckan och kan berätta om hur den gick till. Dessa berättelser har vi analyserat. Man kan säga att det vi gjorde var en kvalificerad olycksfallsutredning, där vi ville hitta mönster, men också förstå vilka olika faktorer som bidrar till skadorna, för att dra slutsatser om vad som krävs för att minska risken för skador.
Hon förklarar att det finns många orsaker till att skador fortfarande inträffar, trots att man inom vården och omsorgen sedan länge har arbetat för att förebygga dem. Det handlar om brister i såväl teknik och organisation som beteende.
Bristerna kan handla om allt från jäkt till brist på gemensamma rutiner för hur man arbetar med vassa instrument. En stökig eller orolig patient som plötsligt rör sig på ett oväntat sätt kan exempelvis orsaka en stickskada – om man inte har bedömt risken för detta, och lagt upp arbetet med tanke på att just detta kan ske.
Forskarna såg också i sin studie att verksamheternas rutiner för stickskador ofta fokuserade på vad man ska göra för att en drabbad ska få hjälp och stöd efter olyckan. Men det saknades rutiner för vad man ska göra för att förebygga att skadan inträffar, eller för att lära av det som hänt och vidta åtgärder så att det inte händer igen.
Strategi i två delar
Forskarna har sammanfattat sina resultat i en strategi i två delar.
- Använd säkerhetsprodukter, det vill säga vassa instrument med inbyggda säkerhetsanordningar som minskar risken att sticka och skära sig!
- Ta fram och sprid ett standardiserat sticksäkert arbetssätt, som är anpassat till arbetet och arbetsplatsen, patientsäkerhet och miljö- och hygienkrav. Det handlar om att ha tydliga rutiner exempelvis för hur man väljer och hanterar nålar, sprutor och knivar, hur man hanterar dessa vassa instrument t ex vid operation, och om att man använder de avfallsbehållare (gula burkar) där man ska placera vassa instrument efter att man använt dem.
För att genomföra den här strategin krävs samarbete mellan olika aktörer inom vården. Vasst och säkert ger tips om vad var och en behöver göra för att minska risken för stick och skärskador så att man arbetar med vassa instrument på ett säkert sätt.
Sticksäkert löser inte allt
De senaste tjugo åren har det blivit allt vanligare med säkrare nålar och kanyler, t.ex. med skydd för nålen. De första var klumpiga och dyra. Efterhand har de blivit både bättre och billigare. Numera kräver dessutom Arbetsmiljöverket att man ska använda säkerhetsprodukter.
Säkerhetsprodukter, till exempel nålskydd för vassa nålar, finns ännu inte för alla vassa produkter, även om utvecklingen gått fort.
Ett särskilt problem är i hemtjänsten och hemsjukvården där de anställda ibland behöver hjälpa till exempelvis med insulin. Då använder de insulinpennor som tillhör vårdtagaren och som sällan är försedda med säkerhetsanordningar.
– Det är jätteviktigt med säkrare utrustning, men detta löser inte alla problem, understryker Ann-Beth Antonsson. Om man hanterar säkerhetsprodukter fel, så går det att sticka sig även på dem.
Hon berättar att ett vanligt exempel på felhantering är att anställda efteråt sätter tillbaka skyddet på spetsen (det kallas att ”recappa”), istället för att stoppa kanylen i den gula burk för föremål med smittrisk som alltid ska finnas på plats.
– Det är egentligen förbjudet att ”recappa”, men ändå förekommer det. En del är inte medvetna om vad det är som gäller. Andra tycker att det är bättre att göra så, särskilt när de av olika skäl inte har tillgång till gula burken. Det här visar att det måste vara väldigt tydligt vad som är ett sticksäkert arbetssätt. De som ”recappar” måste få veta att de gör fel: ”så där får man inte göra”.
Så det finns mycket att göra för att sprida kunskap, genom olika former av utbildning och som en del i arbetet, exempelvis handledning. I Vasst och säkert kan de korta filmer, som visar hur man ska förbereda sig och tänka och arbeta, vara ett stöd i det arbetet, tillsammans med checklistor och annat material.
Läs också intervju med sjuksköterskan Marie Raumer: ”Marie ökade tryggheten på jobbet med hjälp av bättre stickskydd”.