I samtal med rättshaverist är svalkande likgiltighet bra

9 augusti 2016 Lästid: 7 min
Jakob Carlander tittar mot kameran och ler.
– Argumentera inte, för det förstärker skillnaderna, säger Jakob Carlander. Försök inte övertala, det gör ofta personen mer misstänksam, eftersom det är du som representerar makten.

Foto: Anna Pella

Vad kan man göra när en rättshaverist orsakar problem på arbetsplatsen? Jakob Carlander ger rådet: var empatisk men bestämd. Ge inte efter för orimliga krav, det förvärrar oftast. Kontrollfråga: skulle jag gå med på önskemålet om det kom från en helt vanlig person?

rattshaveriaGrundregeln är att ha en klar, fast och tydlig hållning, samtidigt som man fortsätter att vara en yrkesperson med värme och inlevelseförmåga. Det förklarar psykoterapeuten Jakob Carlander, som har skrivit en ”handbok för yrkesverksamma”, tillsammans med psykologen Andreas Svensson: Möta människor med rättshaveristiskt beteende (Gothia fortbildning 2015).

Boken bygger på samtal med anställda i många olika verksamheter som har erfarenheter av detta, och den består av två delar:

De två artiklarna bygger på ett föredrag på en fortbildningsdag för äldreomsorgschefer, och på läsning av boken.

Man måste våga möta och samtala med en person som man ser som svår och komplicerad

I slutet av den här artikeln finns, för den intresserade, femton konkreta råd om samtal, som återfinns i boken. Men vi börjar vad man inte ska göra, rent allmänt:

– Argumentera inte, för det förstärker skillnaderna, säger Jakob Carlander. Försök inte övertala, det gör ofta personen mer misstänksam, eftersom det är du som representerar makten. Försök inte heller att sätta den andre på plats. Satsa istället på att motivera och erbjuda information, det är oftast mer framgångsrikt.

Han menar att det gäller att på allvar acceptera att man har att göra med en person med rättshaveristiskt beteende, och att det inte går att trolla bort genom att någon annan verksamhet får ta över den, på ena eller andra sättet. Man måste våga möta och samtala med en person som man ser som svår och komplicerad, och inte vara varken undfallande eller avvisande i detta möte.

Svalkande likgiltighet

likgiltighetEtt genomgående tema i de olika metoderna för att föra samtal är svalkande likgiltighet, ett uttryck som kommer från en dikt av Henry Parland. Det gäller att hålla huvudet kallt, så gott det går, och inte svepas med av de kraftiga känslor som en person med rättshaveristiskt beteende ger uttryck för.

Jakob Carlander skiljer på två typer av verktyg:

Öppna verktyg riktar sig i huvudsak till människor som i en speciell situation beter sig rättshaveristiskt. De behöver syre för sin förmåga att reflektera och sätta sig in i andras situation, och se sitt eget beteende utifrån.
Slutna verktyg ska tvärtom strypa syret till en process som bara är destruktiv, genom att bestämt sätta gränser för dem som har ett mer heltäckande oförsonligt och konfliktfyllt beteende.

Krisgrupp minskar förlamningsrisk

Jakob Carlander rekommenderar att man i förväg gör en plan för hur man tidigt ska upptäcka och och sen bemöta personer med rättshaveristiskt beteende. Med en sådan handlingsberedskap undviker man att agera vilset och på måfå, som det kan bli när man hux flux står i situationen.

En god idé kan vara att tillsätta en krisgrupp med en anställd i verksamheten (kontaktpersonen), enhetschef, eventuellt en politiskt förtroendevald, och kanske skyddsombud och säkerhetschef. Gruppen, i kombination med en handlingsplan, kan underlätta för berörda att våga fatta beslut och vara tydliga. Det är avgörande att hålla borta den förlamande stämning som lätt uppstår när en person börjar tala om att anmäla, överklaga och gå till massmedia.

Gruppen kan genom samordning och överblick begränsa antalet personer som rättshaveristen har kontakt med. Det ökar tryggheten på arbetsplatsen och motverkar att personen får olika besked från olika instanser, det blir ett bättre bemötande.

Det är viktigt att under hela förloppet ha en mycket god dokumentation, säger Jakob Carlander, eftersom detta ger trygghet såväl i mötet med en rättshaverist som vid en anmälan till någon av inspektionsmyndigheterna. Det kan vara klokt att vara utförligare än vanligt i dokumentationen, med detaljer och personliga reflektioner, som visar att de berörda önskar en god kontakt med personen, har goda avsikter och beklagar när missförstånd uppstår.

Förståelse och respekt för den andra

För att en dialog överhuvudtaget ska vara möjlig, rent allmänt, måste varje part visa förståelse och respekt för den andra partens utgångspunkt. Båda parter måste visa att man bryr sig om den andra och dennes behov – även om de sedan har olika åsikt om hur man ska lösa en situation.

Detta kallas att validera. Att få berörda att validera varandra är enligt Jakob Carlander en nyckelfråga för att hantera människor med rättshaveristiskt beteende på ett bra sätt. Han tar exempel från äldreomsorgen:

  • Den anhöriga känner och tänker det han eller hon känner och tänker, och har sina rättigheter och sina skyldigheter.
  • Jag som anställd har att värna en god och vetenskapligt grundad omvårdnad och vård, och jag har mina rättigheter och mina skyldigheter.

Motsatsen, att invalidera, är när ena parten nedvärderar den andra och avfärdar personens bekymmer som resultat av ”felaktig inställning”. Det är detta som rätthaveristen gör gentemot de anställda, men anställda kan också invalidera, till exempel genom att säga ”Skärp dig nu” eller ”Tycker du verkligen att det här är ett så stort problem?”.

Naturligtvis får man anse att någon agerar och uppträder fel och irrationellt, och man får framföra det. Men samtidigt visa att man förstår bakgrunden till det:

”Jag tycker verkligen att ditt sätt att prata med ärendehandläggaren var otrevligt. Jag förstår att du är frustrerad för att du fick vänta så länge i kön, men att ta ut det på personalen på det sättet är inte okej.”

Står man länge i skottlinjen måste man också ta hand om sig själv, understryker han, och se till sin fysiska och mentala hälsa, fokusera på det som ger arbetsglädje och som är viktigt i livet.

En fråga där det råder delade meningar är om man ska pröva att byta handläggare, när en kontakt pågått länge utan någon förbättring.

Är det att ge personen en känsla av att ha rätt? Framstår man själv som svag?

Eller kan man se det som en ny möjlighet för personen – och ett sätt att avlasta en kollega som har haft det tufft?

Det senare, anser Jakob Carlander.

Rättshaveristiskt beteende: vad, vem och varför – det är temat för en annan artikel här på Suntarbetsliv: ”Vanmakt och rädsla i svåra möten med rättshaverister”

Verktyg och stöd

Text: Mats Utbult