”Det är mycket snack ‒ och mycket verkstad!” Det säger Niclas Karlberg som transporterar mediciner och prover för Karlskoga kommuns vårdboenden. Han vet att hans insats kan betyda liv eller död, och han jobbar varje dag med att hantera sin ADHD, med stöd av Lotta Larsdotter Karlsson och de andra på kontoret.
De visar vägen till ett litet sammanträdesrum i den nedlagda brandstationen nära centrum, där kommunens arbetsmarknadsenhet håller till.
Niclas Karlberg sitter inte still långa stunder under intervjun. Han är ivrig, energisk, kommer med snabba inpass, hoppar mellan ämnena och associerar och skämtar självironiskt när han berättar om transportjobbet och om ”grodor” han har gjort.
‒ Jag tänker mycket, tänker att det ska inträffa katastrofer, att jag ska bli påkörd och få en buckla. Det är jobbigt.
‒ Jag hatar förändringar, det beror på min ADHD, Jag pratar mycket oväsentligt med sådana jag känner. Då blir de trötta på mig, och så mår jag dåligt för att de tycker att jag är jobbig.
Förlorade hamburgerjobb
Niclas Karlberg blev av med ett jobb i en hamburgerrestaurang för att de tyckte att han var för långsam. Själv tycker han att de hade kunnat anpassa jobbet, sänkt kraven på hur många hamburgare i taget han skulle steka. De skulle trots allt få största delen av lönen betald av arbetsförmedlingen.
Han blev glad för jobbet via arbetsmarknadsenheten där förståelsen är större. Nu kör han transporter. Han hämtar prover på olika vårdboenden ‒ ”allt som kommer ur en människa” ‒ och kör till olika laboratorier. Han hämtar mediciner på apoteken och kör runt med i Karlskoga. Det gäller att leveranserna hamnar rätt.
‒ Medicinerna ligger i backar, just nu är det väldigt mycket, jag hade tretton backar i morse, berättar Niclas Karlberg.
Färgkodade remisser
Han och arbetsledarna har utvecklat olika stöd som gör det lättare att hålla reda på saker. Remisserna ligger i kuvert med olika färger beroende på vart de ska. Han har bett personal att de inte ska ringa till honom medan han kör. Ibland händer det ändå, och då kan han få stanna och skriva upp.
‒ Har jag tre saker att komma ihåg så glömmer jag det första, då måste jag ringa tillbaka. Det blir för mycket ibland.
Niclas Karlberg berättar engagerat om hur han jobbar, om hinder och strategier. Han tar uppenbarligen jobbet på stort allvar, är angelägen om att det ska bli rätt och tar illa vid sig när någon klagar. Särskilt om han tycker det är oförskyllt.
”Jag räddar liv”
‒ Vilket bra jobb jag har, brukar jag tänka. Jag räddar liv, kanske. Om proverna analyseras så kan de visa att någon har något gift i sig. Eller så får de rätt medicin och blir friska, säger Niclas Karlberg.
‒ När det flyter på så går det bra. Jag tycker att jag är ambitiös, jag försöker vara snäll, och jag är snabblärd. I skolan gick det bra tack vare en stödlärare, jag fick godkänt eller VG.
‒ Jag gör mina uppgifter. Det är mycket snack ‒ och mycket verkstad!
Transporterna utgår varje morgon från Arbetsmarknadsenheten i den gamla brandstationen. Där finns platscheferna för kommunens egna verksamheter, bland annat snickeri, tvätteri, en verkstad som servar gräsklippare och maskiner, och gröna jobb som att klippa gräs.
Står längst från arbetsmarknaden
Enheten stöttar människor som står längst från arbetsmarknaden, i samarbete med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialtjänsten. En del av dem som blir anställda den här vägen finns också spridda i andra kommunala verksamheter. Det är både funktionsnedsatta och nyanlända som inte hunnit lära sig språket.
Kontakten brukar börja med att en arbetsmarknadssekreterare går igenom en persons erfarenheter och vad han eller hon klarar av. Sen blir det ett trepartssamtal med Lotta Larsdotter Karlsson eller någon av de andra platscheferna, och den arbetssökande. Tillsammans försöker de hitta fram till ett lämpligt jobb.
Hon har ett samtal med personen på arbetsplatsen och tillsammans med arbetskamraterna går de igenom konkret vad de ska tänka på i arbetsmiljön och vad som behöver anpassas för att det ska fungera för den nye. Lotta har ansvar för ett trettiotal i tvätteriet och ”Handlarna”, en grupp vars uppgift är att handla mat till pensionärer.
‒ Där finns det också en person som har svårt att ha många bollar i luften samtidigt. Det kan vara nödvändigt att ta en handlingslista i taget, kontrollera att rätt varor hamnar i rätt kasse, berättar hon.
Vi pratar inte om diagnoser, vi pratar om hur ett jobb ska kunna anpassas för att någon ska klara av det.
Inte nödvändigt berätta om diagnosen
Platschefen vet inte alltid om en person har någon diagnos. Dessutom har hon tystnadsplikt. Men Lotta Larsdotter Karlsson tycker inte heller att det är nödvändigt att berätta om diagnosen hos någon nyanställd som ska introduceras.
‒ Jag brukar fråga om det är något speciellt de vill berätta för mig, det väljer de själva. En nyanställd testar alltid att arbeta, och så har vi uppföljningssamtal.
‒ Vi pratar inte om diagnoser, vi pratar om hur ett jobb ska kunna anpassas för att någon ska klara av det. Hinder, det är något som omgivningen skapar. Det är egentligen samma tankesätt som med arbetsmiljö över huvud taget, att den fysiska och psykiska arbetsmiljön ska fungera.
‒ Niclas kan komma och berätta om något som har gått fel och så försöker vi bena ut vad som hände så att det går att undvika nästa gång, säger Lotta Larsdotter Karlsson.
Niclas Karlberg:
‒ På tidigare jobb jag har haft så fanns det inte alltid någon som tog det på allvar och brydde sig. De trodde bara att jag var dum. Men undantag fanns förstås.
Har tagit över jobb
Arbetsmarknadsenheten har lyckats ta över en del jobb. Det var tidigare hemtjänsten som skötte matinköp till pensionärer. En vårdutbildad körde tidigare de transporter som Niclas Karlberg nu sköter.
‒ Vi frågade om vi inte kunde ta över det istället för att man skulle använda en undersköterskeresurs, berättar Lotta Larsdotter Karlsson.
Vi pratar om de ökade kraven i arbetslivet. Både Niclas och Lotta tycker att det skulle behövas fler jobb som inte är så komplicerade.
‒ Jag tror att vi är dåliga i kommuner och landsting på att ta emot människor med funktionsnedsättning, just för att det har blivit så slimmat. Kanske också för att man är rädd för att det ska ge merjobb för dem som redan finns där, säger Lotta.
Niclas Karlberg:
‒ De är så fega, de vågar inte, för de tror att det ska hända något dåligt. Man ska inte döma människan i förväg, utifrån skalet.