Cancersjuka barn blir gladare och friskare. Hundarna motiverar deprimerade och lugnar oroliga patienter. Ändå ökar antalet hundar i vård och omsorg långsamt. Regler för hygien och arbetsmiljö, tillsammans med forskning om nyttan, kan ge ett genombrott.
Hundar har förekommit i vård och omsorg i ett par decennier. Det finns inga officiella uppgifter om hur många vårdhundteam som finns idag. Det förekommer siffror på mellan 150 och 250 – men det kan vara fler.
Det finns flera skolor för att utbilda team med hundar och hundförare. På en av dem arbetar Ingeborg Höök, utbildad sjuksköterska som har arbetat chef inom äldreomsorgen. Hon berättar att det är få landsting som använder vårdhundar, det är fortfarande mest kommuner.
På hennes skola lämplighetstestar de hunden innan de antar den. Den ska vara social och trygg, och ha liten mängd allergener. På skolan får den lära sig olika sätt att stödja arbetet med människor.
‒ Det kan handla om att träna finmotorik, hjärnans kognitiva funktioner eller balans, eller att stödja förbättring i en depression. Nu är det allt fler som vi utbildar till att arbeta med barn med autism, säger Ingeborg Höök.
Hunden byggde förtroende, väckte minnen till liv hos de äldre och bidrog till att aggressiviteten minskade
Härlig stämning på avdelningen
Rapporter från vården vittnar om bra erfarenheter av hundar i vård och omsorg. Ett exempel är en rapport från FoU Västernorrland om ett äldreboende i Härnösand, som visade att att hunden byggde förtroende, väckte minnen till liv hos de äldre och bidrog till att aggressiviteten minskade hos några boende. Det blev lugnare på äldreboendet:
”Detta var något som personalen kunde dra nytta av. Hunden väckte glädje och nyfikenhet även hos dem som inte tränade tillsammans med hunden och det blev en härlig stämning på avdelningen.”
‒ De flesta vårdhundsteamen finns inom äldreomsorgen, säger Ingeborg Höök. Det var där man snabbast såg vinsterna, bland annat för svårbehandlade patienter med demens.
‒ De anställda kan ha kämpat och tjatat och försökt motivera vårdtagare att delta i sjukgymnastik, i personlig hygien, att hålla i besticken och äta själv. Och inte lyckats. Men en sjukgymnast sa till mig att ”nu behöver jag inte motivera alls, utan vi sätter igång att jobba direkt”.
‒ Så jag tänker ibland: Vad är problemet? Varför ska det vara så krångligt? Varför kan det här inte finnas överallt?
Uppfylla allas förväntningar
Ett hinder kan vara en osäkerhet om kompetensen såväl hos hundar som vårdhundsteam. Men nu finns i alla fall en frivillig standard för utbildningar av hundteam inom äldre- och demensområdet, via organisationen Swedish standards institute, SIS. Ingeborg Hööks skola certifierar ett 20-tal vårdhundteam hösten 2016. Skolan begär att hundföraren har en vårdutbildning på minst gymnasienivå, och två års vårderfarenhet.
‒ Ska vi fortsätta att ha legitimitet för hundar i vården så gäller det att vi är på tårna och uppfyller allas förväntningar ‒ Demensförbundet, Stroke-riksförbundet, Alzheimerföreningen, Astma- och allergiförbundet. Cheferna ska vara trygga. Socialstyrelsen ska jubla, säger Ingeborg Höök.
Råd och rekommendationer
Ett annat hinder är det finns en oro för att hundarna ska bitas, skrämma människor, orsaka allergier eller sprida smitta. 2015 kom en vägledning för hur man bör gå till väga praktiskt, ”Hundar i vård och omsorg – vägledning till praktiskt arbete”, utgiven av Kommunal, Läkaresällskapet, Barnläkarföreningen, Veterinärförbundet och Astma- och Allergiförbundet, med flera. Där kan man läsa att det är hund och katt som ger flest människor allergisymtom, bortsett från pollen och annat som har med säsongen att göra. 15‒20 procent av alla vuxna säger sig reagera mot pälsdjur, varav hälften mot hund.
Hundägare är inte mer drabbade av smitta än andra människor, framhåller man i vägledningen. Men hunden i vården ska vara testad så att den inte bits och är dresserad att inte slicka.
Här är några av vägledningens råd och rekommendationer, när en hund ska ingå i vården:
- Kontrollera att patienten verkligen vill ha besök.
- Gör en riskanalys i förväg.
- Sätt upp mål för vad djurterapin ska leda till.
- Informera läkare, vårdare, terapeuter och anhöriga.
- Se till att personer som har allergi eller är rädda för hundar inte besväras.
- Se till att lokalerna är lättstädade och att rummen och hundarna hålls rena efter särskilda rutiner.
- Skriv journal så att terapin kan utvärderas.
Regler och riktlinjer
Socialstyrelsen har också givit ut en skrift, med snarlikt namn: ”Hundar i vård och omsorg – vägledning till gällande regelverk”. Där går myndigheten igenom vilka olika lagar som berör hundar i vården: Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete, djurskyddslagen, patientsäkerhetslagen och smittskyddslagen, totalt ett 30-tal lagar och föreskrifter.
Socialstyrelsen säger i skriften att det är viktigt att ta vara på de positiva effekter som hundar kan bidra till ‒ och just därför är det angeläget att man använder dem under kontrollerade former och att de ansvariga följer de regelverk som finns. Det gäller inte minst det systematiska kvalitetsarbetet, vilket bland annat innebär att man gör en riskanalys, vidtar förebyggande åtgärder och följer upp dessa, och att det finns etablerade rutiner för att använda hundar.
Enskilda kommuner och andra vårdgivare har också satt upp rekommendationer. Ett exempel är landstinget i Värmland som givit ut hygieniska riktlinjer inom kommunal vård, med regler om allt från att hunden inte får vistas i köket eller möta patienter med pågående infektioner, och att den ska vara avmaskad och vaccinerad, till att lösa hundar är olämpligt.
Alla måste vara med på tåget
En av medförfattarna till den första skriften, den praktiska handledningen, är Ann Edner, överläkare på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Hon driver just nu ett forskningsprojekt om mötet mellan hunden Livia och sjuka barn (se faktarutan efter artikel). Det fanns personer i organisationen som i början var skeptiska mot forskningsprojektet och mot hundar i vården. Men alla som jobbar i vården måste vara med på tåget, understryker Ann Edner. Hon berättar att också att de gjorde en riskanalys och en etisk prövning innan projektet kunde starta.
Ann Edner framhåller att hunden ska vara kortklippt och inte håra. Livias päls tvättar de med ett särskilt hundschampo, som forskare på Karolinska institutet har utvecklat.
‒ När Livia är nytvättad utsöndrar hon inga mätbara nivåer av allergener. Livia har också ett eget rum, hon går in via personalingången och jag har fått ta forskningspengar för en ny, egen dusch där jag kan tvätta henne.
Fullt av fantastiska historier
‒ Även om jag själv är helt övertygad om att hunden har effekt så kan jag inte nå någon framgång om jag inte kan visa det fysiologiskt, att det blir mindre smärta, kortare vårdtider, att barnet faktiskt mår bättre, säger Ann Edner. Det är det som jag vill visa med min forskning.
Det finns fullt av fantastiska historier, understryker hon – som exempelvis denna:
‒ En treårig pojke vägrade gå på toaletten för att han hade så ont efter sin operation. Därför blev han kraftigt förstoppad och fick ännu mer ont. Föräldrar, personal, lekterapeut, ingen fick upp honom. Vi gick in med Livia, och efter trettio sekunder gick gossen flera varv i rummet med hunden i kopplet – och sen gick han direkt till toaletten. Och senare kunde de åka hem.
Läs också: Mia underlättar i vården med hjälp av hundar.