Tillit främjar hälsa på jobbet

Ledarskap som bygger på tillit kan minska psykisk ohälsa på jobbet. Men då måste också cheferna ha bra förutsättningar för sitt ledarskap. Det är några slutsatser i en ny rapport från Sveriges Företagshälsor.

Laura Hartman är forskare och arbetsmarknadsekonom. Förutom att leda forskningsprojekt och arbeta som avdelningschef på Försäkringskassan var hon ordförande för regeringens Tillitsdelegation.

I rapporten Arbetsmiljö, organisation och hälsa – hur hänger det ihop och varför? har hon använt alla dessa erfarenheter för att analysera sambanden mellan organisation, arbetsmiljö och hälsa.

Med resultatet i hand ser hon en tydlig koppling mellan ledarskap och psykisk hälsa.  Detsamma gör Petter Odmark, medförfattare och chef på analysbyrån Re-Think:

– Vi har jobbat i decennier för att skapa ett gott arbetsliv och ändå inte lyckats vända sjukskrivningskurvan. Det visar att något fattas, säger han.

Tillitsbaserat ledarskap banar väg

De presenterar den nya rapporten vid ett välbesökt seminarium i Stockholm den 10 oktober. Laura Hartman inleder med en kort historik:

– Vi har flyttat fokus från enskilda medarbetares sårbarhet till chefens betydelse. Nästa steg är att titta på vad chefen behöver för att bli en bra ledare, säger hon och beklagar att det tillitsbaserade ledarskapet har fått stå tillbaka för byråkrati och kontroll.

Erfarenheten är att strategi- och policydokument sällan avgör om en verksamhet är bra eller inte.

Chefer behöver goda förutsättningar

Vilka organisatoriska förutsättningar krävs då för att ledarskapet ska fungera?

Laura Hartman refererar till Stressforskningsinstitutet i Västra Götaland där forskarna Lisa Björk och Linda Corin har identifierat vad som påverkar kommunala chefers möjlighet att utöva ett gott ledarskap:

– Ju sämre dialogen är mellan dessa rum desto sämre mår de som arbetar i verksamheten, säger hon.

De här slutsatserna bygger i sin tur på det mångåriga forskningsprojektet Chefios, om chefers förutsättningar i kommunala organisationer där både Lisa Björk och Linda Corin deltog.

Involvera medarbetarna

Laura Hartmans lösning är att organisationen beslutar om ett ramverk och att chefen bjuder in medarbetarna att föreslå och utveckla tjänster tillsammans med brukare och patienter. Först när det är klart kliver chefen in och gör verkstad av förslagen. Något som, enligt Laura Hartman, förutsätter att medarbetarna litar på processen:

– Det kan göra ont för en socialsekreterare att inse att något som hen har gjort av välvilja inte uppfattas så av brukarna. Men istället för att leta syndabockar hjälps alla åt att tänka ut nya lösningar som skickas vidare till chefer som lyssnar och har helhetssyn.

Flera goda exempel

Laura Hartman har sett många exempel där ett sådant ledarskap fungerar. Ett är Skönsmo-modellen i Sundsvall. Ett annat är Nyköpings kommun där politiker och medarbetare vid socialtjänsten samlades till stormöte för att tillsammans hitta nya lösningar. Resultatet blev bland annat färre mål och uppföljningar med både kvantitativa och kvalitativa mått.

I Torsby kommun har varje medarbetare kommunstyrelsens uppdrag att arbeta friskvårdande.

– Alla nyanställda får information om detta vid en introduktionsdag. Då uppmanas de också att berätta för sin chef om något som inte fungerar eller om de ser att en kollega inte mår bra. För att det ska fungera måste de veta att chefen bryr sig, säger Ann-Katrin Järåsen, kommunalråd (S).

Säkra kemisalar – så gör man i Tyresös skolor

Tyresö kommun har ökat säkerheten och minskat stressen för sina kemilärare. Starten var en gemensam utbildning för lärare och skolledare.

Kemilärare har inte bara ansvar för sin egen och elevernas arbetsmiljö. De ska också lära eleverna att hantera kemikalier på ett säkert sätt. Ytterst ansvar har rektor. Därför är det viktigt att samarbeta och lyssna på varandra.

Det menar Kathrin Nordlinder, verksamhetsutvecklare vid kommunens Barn- och utbildningsförvaltning i Tyresö kommun. I april 2019 såg hon till så att alla kommunens cirka tjugo NO-lärare och fem skolledare fick möjlighet att gå en gemensam säkerhetskurs i regi av Kemilärarnas resurscentrum (KRC).

– Skolorna har många behov och det kändes exklusivt att kunna fördjupa oss i en specifik fråga. Eftersom alla skolledare var på plats delar vi numera synen på problemen. Det har satt igång ett viktigt utvecklingsarbete, säger hon.

Säkerhetsarbete tar tid

Dalskolan är en av kommunens fem högstadieskolor och har cirka 300 elever. Kemiläraren Sofia Rodriguez har arbetat här i drygt två år och är säkerhetsansvarig för skolans kemiinstitution.

Efter att ha forskat på en högskola, ville hon utmana sig själv och utveckla ledarskapet i klassrummet. Hon minns det nya jobbet som ”en kulturchock”:

– Jag var van vid detaljerade riktlinjer för hur man jobbar med kemikalier och fick nästan panik när jag upptäckte att kommunen bara hade påbörjat ett sådant arbete. Att inte känna mig säker var otroligt stressigt, både för min egen – men framför allt för elevernas skull.

Snart insåg hon att bristen på riktlinjer inte handlade om ovilja eller okunskap. Det handlade om att tiden inte räckte. Något som nu är på väg att ändras. Eller som Kathrin Nordlinder uttrycker det:

– I mål är vi ännu inte men vi har kommit en bra bit på väg och har en dialog om hur vi ska gå vidare.

Idén till en gemensam utbildning väcktes när en lärare ville gå en säkerhetskurs hos Kemilärarnas Resurscentrum (KRC). Istället för att bevilja ansökan valde förvaltningen att erbjuda alla kemiundervisande lärare åk 7-9 att gå motsvarande kurs på hemmaplan

Utbildning startade samverkan

Utbildningen blev starten för en dialog rektorerna emellan, samt mellan rektorer och kemiansvariga lärare. Något som Dalskolans rektor, Magnus Nilimaa, uppskattar:

– Vi har våra rektorskonferenser, men det var bra att huvudmannen lyfte frågan och ”tvingade” oss att samarbeta. Vi är ju ytterst ansvariga och under kursen fick vi en samsyn och gemensam plattform att utgå ifrån.

Efter kursen har Kathrin Nordlinder sett till så att säkerhetsansvariga kemilärare nu kan träffas för att utbyta erfarenheter en gång per termin. Hon ser också till så att aktuella frågor når rektorsgruppen.  Mellan dessa träffar ses lärarna ibland på eget initiativ.

Samarbetar med andra skolor

Sofia Rodriguez saknade tidigare ett sådant forum. Efter varje träff känner hon sig i dag både tryggare och mera säker.

Just nu arbetar gruppen med att ta fram en struktur för riskbedömningar och bygga upp en gemensam databank som uppdateras efter hand. Något som kommer att spara tid för alla – och underlätta för nya kollegor att komma in i jobbet.

En annan gemensam fråga är smidigare inköp, som till exempel ett kundkort hos en leverantör som säljer mycket av det som används i kemiundervisning. Förvaltningen har också tagit itu med frågan om avfallshantering genom att ta initiativ till en ny upphandling.

Dela på arbetet

För att hämta kemikalier i förrådet måste Sofia Rodriguez först låsa upp ett skåp och plocka fram en nyckel som ligger dold längst in på en hylla. Först därefter kan hon låsa upp det egentliga kemikalieförrådet. Så är det för alla kemilärare.

Att vara säkerhetsansvarig betyder att hon, förutom att planera och genomföra sina egna lektioner, också har ansvar för skolans kemiinstitution. Det vill säga ta fram rutiner och information, märka kemikalier, uppdatera kemikalielista, inventera kemikalieförråd, hantera avfall, diska och storstäda samt underhålla och kontrollera utrustningen.

Efter diskussioner med andra kemilärare menar Sofia Rodriguez att undervisningstiden borde minska med cirka 10 procent. Hon betonar också att kemisäkerhetsansvaret ligger utanför arbetet med att förbereda laborationer och ta hand om laborationssalarna.

Extra resurser för att hinna i kapp

Tidsåtgången beror också på hur mycket arbete som inte hunnits med. På Dalskolan handlar det just nu om att datera alla blandade lösningar och verksamhetsutvecklaren Kathrin Nordlinder funderar på att satsa extra resurser för att ”hinna i kapp”.

Ett annat sätt att minska lärarnas stress är att schemalägga samma lärares laborationer efter varandra. Något som sparar mycket tid eftersom läraren inte behöver förbereda och plocka undan efter varje lektion.

Sofia Rodriguez har haft ett sådant schema sedan skolstarten i höstas och känner att arbetsbördan har lättat redan efter några månader.

Säkerhetsbedöm eleverna

Både Magnus Nilimaa och Kathrin Nordlinder är i grunden NO-lärare och är helt överens om att de flesta elever gillar att laborera:

– De tycker det är coolt och vill gärna ta på sig så mycket skyddsutrustning som möjligt, konstaterar rektor Magnus Nilimaa och menar att en del av pedagogiken är att lära eleverna vad det innebär det att jobba i ett laboratorium och berätta vad som är farligt – utan att skrämma.

De tar gärna på sig mycket skyddsutrustning.

Inför varje laboration gör varje kemilärare därför en säkerhetsbedömning; Finns det risk för brand? Kommer vi att använda frätande syror, glas…? Behövs labbrockar eller skyddsglasögon?

Varje lärare måste också bedöma gruppens och varje elevs förmåga att genomföra laborationen.

Sofia Rodriguez har valt att informera alla föräldrar skriftligt om vad det innebär att arbeta säkert under en kemilaboration. I informationen står också att elever som inte klarar ibland måste avstå.

Lärare ska självklart ställa in om de upplever fara.

En delikat fråga för rektor Magnus Nilimaa eftersom den tvingar honom att, som ytterst ansvarig, vikta säkerhetsaspekten mot varje elevs rätt till undervisning.

Ställ in om det känns osäkert

På Dalskolan sker alla laborationer i mindre grupper (13-18 elever) med möjlighet att sätta in en extra resurslärare som det behövs.

Under sin tid som NO-lärare har Magnus Nilimaa, liksom många andra, ställt in laborationer därför att situationen inte har känts säker.

– Det är mänskligt och lärare ska självklart ställa in om de upplever fara. Men om det sker för ofta uppfyller vi inte kraven i läroplanen.

Foto porträtt: Henrik Montgomery / TT

Läs också: Suntarbetslivs artikel Kemisäkerhet för både lärare och elever

Kemisäkerhet för både lärare och elever

Kemilärare är ofta bra på att informera elever om risker. Men de är inte lika noga med sin egen säkerhet. Det säger Jenny Olander, föreståndare för KRC (Kemilärarnas resurscentrum) som erbjuder stöd i säkerhetsfrågor till kemilärare och rektorer.

KRC är ett nationellt resurscentrum finansierat av Utbildningsdepartement, Skolverket och Stockholms universitet. Verksamheten har funnits sedan 1993 och syftet är att stötta lärare när det gäller såväl säkerhet som pedagogiska frågor.

I stödet ingår att utveckla undervisningsmaterial, svara på frågor via e-post och telefon och erbjuda fortbildning. När det gäller kemisäkerhet har KRC under de två senaste åren bland annat tagit fram:

Dokumenten utvecklas kontinuerligt och tanken är att de ska kunna redigeras på skolorna. Även lärare inom biologi och slöjd har nytta av KRC:s rådgivning.

KRC arrangerar också säkerhetskurser för lärare och rektorer både i kommuner och på Stockholms universitet.

Lärare och rektorer behöver samarbeta mer

Säkerhetsarbetet i skolan handlar både om lärarnas och elevernas arbetsmiljö. Därför förespråkar Jenny Olander, föreståndare vid KRC, att lärare och rektorer samarbetar för att hitta lösningar.

Det systematiska arbetsmiljöarbetet vid skolornas kemiinstitutioner innebär bland annat att märka kemikalier, uppdatera kemikalielistan, ta fram skriftliga rutiner, hantera avfall, storstäda samt underhålla och kontrollera utrustning.

– Sådana uppgifter hamnar ofta i kläm, delvis för att arbetsgivarna har för lite resurser men också för att de saknar tillräcklig kunskap om kemikaliehantering, säger Jenny Olander.

Ta hjälp utifrån när det behövs

För att avlasta lärarna är KRC:s råd att ta hjälp utifrån när kemiinstitutionen behöver ta ett extra krafttag. En sådan uppgift var att märka upp alla kemikalier enligt ett nytt system, den så kallade CLP-förordningen, vilket blev obligatoriskt den 1 juni 2019.

– Vissa tog in kemikunniga personer utanför skolan, men det vanligaste var att en ordinarie lärare fick kompensation för att göra arbetet utanför ordinarie arbetstid, säger Jenny Olander.

När det gäller löpande arbete behöver uppgifterna fördelas tydligt. Det betyder inte att samma person behöver ha ansvar för alla uppgifter. En person kan exempelvis ha i uppgift  att uppdatera kemikalieförteckningen, en annan att ta hand om avfallshanteringen medan en tredje sköter instrumentvården. Det viktigaste är att arbetsfördelningen är tydlig (skriftligt) både för arbetstagare och arbetsgivaren. Man måste också vara överens om vilka resurser som behövs för att utföra arbetsuppgifterna.

Uppdrag att lära elever hantera risker

Enligt Jenny Olander är den största risken med bristande eller ofullständigt säkerhetsarbete att kemilärare slutar labba och att eleverna därmed går miste om värdefull kunskap.

– Eleverna bör inte skyddas så mycket att de inte lär sig hantera vanliga kemikalier på ett säkert sätt. Exempelvis T-sprit eller Jodopax som används i ridhus, säger hon och fortsätter:

– En lärare ska naturligtvis säga stopp om något är för riskfyllt, men de vanligaste tillbuden i en kemisal är att man bränner eller skär sig, vilket är skador som läker.

Kemisäkerhet vid lärarutbildningar

För att öka de blivande NO- och kemilärarnas kunskap och förhållningsätt till systematiskt arbetsmiljöarbete har KRC inlett samtal med landets lärarinstitutioner kring hur kemisäkerhet skulle kunna få en tydligare plats i lärarutbildningarna. En förhoppning är att få in sådana inslag även i rektorsutbildningarna.

– I dag är det stor skillnad mellan olika lärosäten. Men generellt får blivande kemilärare inte tillräcklig information om lagstiftning och hantering av kemikalier i skolan.

Läs också: Suntarbetslivs artikel Säkra kemisalar – så gör de i Tyresös skolor

Språkstödjare gör arbetsmiljön tryggare

Alla som är nya på jobbet behöver ett bra bemötande. Det säger språkstödjaren Emilia Karlin, som efter bara en dags utbildning kommit igång med att skapa en tryggare arbetsmiljö för nya och gamla medarbetare på sin arbetsplats.

Inne på det kommunala vård- och omsorgsboendet Rungården har undersköterskan Emilia Karlin just delat ut medicin till de boende på Gläntan, avdelningen där hon arbetar. Det är eftermiddag och några barn leker utanför. Snart dags för kaffe.

Rungården, som ligger i Morgongåva i Heby kommun väster om Uppsala, tar emot vikarier och praktikanter från kommunens bemanningsenhet. Det är vanligt att de nya inte har så stora språkkunskaper, och det är här Emilia Karlins uppdrag som språkstödjare kommer in.

– Som språkstödjare strävar jag efter att alla ska vara inkluderade. Jag försöker få till en gemenskap mellan de som redan jobbar här och den som är ny, säger Emilia Karlin. Hon kom igång med uppdraget som språkstödjare efter bara en dags utbildning.

”Vi måste ge dem en chans”

Mycket av språkstödjarens uppdrag handlar om att jobba med själva inställningen till att det kommer nya kollegor med annan bakgrund.

Porträttbild påspråkstödjaren Emilia Karlin.– Jag försöker skapa en förståelse för att det tar tid att lära sig svenska språket och hur det går till att arbeta här. De nya måste ju lära sig båda sakerna samtidigt.

Därför får arbetskamraterna även lära sig lite om att introducera en ny kollega. Då behöver de tänka på att den nya kan vara en person som inte har någon erfarenhet från arbetslivet i Sverige. Dit hör även ungdomar som vuxit upp här men som aldrig varit på en arbetsplats förut.

– I vissa fall kan det vara lite svårare, men vi måste ge dem en chans. Ibland ger man upp lite för fort, säger Emilia Karlin.

Hon tar exemplet med en vikarie som är väldigt tyst.

– Då kanske man tror att personen inte kan språket tillräckligt. Men efter någon månad märks det att vikarien visst pratar, fast när den är själv med de boende, och inte med arbetskamraterna.

Bemanningsenheten såg behovet

Hon säger att arbetsgrupperna även kan behöva stöttning i kulturella frågor. Som det här med att ta ögonkontakt eller inte, och om kroppskontakt.

– Jag kan vara fysiskt ganska nära mina brukare, sätta mig nära och hålla om dem. Men det kanske inte alla kulturer tillåter. Då kan man tro att den nya inte passar in eller är intresserad, fast personen kanske visst bryr sig.

Man kan ju inte tvinga någon, funderar hon högt.

– Det kanske kommer med tiden, att den nya kan släppa på de spärrarna. Vi pratade mycket om det på språkstödjarutbildningen.

Den kursen gick hon när Heby kommun var med i ett nyligen avslutat projekt i Uppsala län för kvalitetssäkrande introduktion i vård och omsorg. Initiativet att Rungården skulle vara med i projektet kom från bemanningsenheten som såg ett behov av språkstödjare på enheterna.

Bättre arbetsmiljö en av vinsterna

På Rungården är även ett av skyddsombuden språkstödjare. Det är Figen Hasgül och hon tycker att arbetsmiljön blivit bättre för de nya sedan de började jobba med språkstöd på arbetsplatsen.

– Prata lite lugnt och börja med att ge dem lättare jobb, som att städa eller servera mat till de boende. Och prata absolut inte om hur dåliga de är på språket framför dem, då får de dåligt självförtroende, säger Figen Hasgül som själv kom till Sverige för 16 år sedan och kan leva sig in i hur det känns att vara ny.

– Jag är fortfarande utländsk, fast mina arbetskamrater ser mig som svensk.

Kräver mer av ordinarie personal

En annan sak är hur man beskriver sitt arbete för någon utan erfarenhet.

lätt att ta kunskap för givet

Ett arbete har många små och stora moment som det är bra att sätta ord på, och det kan de som redan jobbar på arbetsplatsen behöva bli medvetna om, berättar Emilia Karlin.

– Det är lätt att ta kunskap för givet.

Men om man tar ett steg tillbaka och försöker få syn på sina arbetsuppgifter blir det också lättare att beskriva dem för en ny arbetskamrat, förklarar hon.

Enhetschefen Karin Johansson håller med och fyller på med vad cheferna kan göra.

Porträttbild på enhetschefen Karin Johansson.–  Vi chefer kan tillsätta mer tid vid introduktion av en person som behöver mer stöttning och tid att lära sig fackuttryck som man behöver känna till, säger hon.

Tillsammans med språkstödjaren och personalen försöker hon skapa en trygg arbetsplats där alla som är nya, oavsett bakgrund och ursprung, blir bemötta på ett bra sätt.

– Innan man blir trygg så är man lite blyg. När förståelsen för varandra ökar ger det en bättre arbetsmiljö, säger Karin Johansson.

Språkombudet stöttar språkstödjaren

Till sin hjälp har Gläntan en pärm med tips på övningar som stärker kommunikationen. Den pärmen har avdelningen fått av språkombudet Eva Tobiasson som jobbar på bemanningsenheten. Än så länge har språkstödjaren Emilia Karlin inte använt pärmen. Men hon kan alltid fråga språkombudet om hon undrar något.

Språkombudet Eva Tobiasson är undersköterska precis som Emilia Karlin och Figen Hasgül, och har arbetat inom äldreomsorgen i 20 år. Hon hör till bemanningsenheten vilket gör att hon går runt på olika avdelningar. På så sätt kan hon stötta språket och kommunikationen på flera ställen, och få en viktig överblick.

Porträttbild på språkombudet Eva Tobiasson.– Det är roligt att vara språkombud, och ett intressant sätt att utveckla mig i jobbet, säger Eva Tobiasson.

En dag i veckan ägnar hon helt åt språkombudsrollen. Sen hon drog igång för ett och ett halvt år sedan har hon bland annat besökt arbetsplatsträffarna på Hebys fem äldreboenden, sex LSS-boenden, hemtjänsten och en dagverksamhet.

Det har hon gjort för att berätta om hur de kan jobba språkutvecklande på sina arbetsplatser.

– Jag tycker om det pedagogiska.

För att öka förståelsen och skapa eftertanke hos personalen brukar hon göra jämförelsen med att de som är födda och uppväxta i Sverige har läst andra språk i många år i skolan, till exempel engelska, tyska och franska. Det kan göra det enklare för dem att tänka sig in i någon annans situation.

– Trots det är vi ganska obekväma med att prata de där språken tills vi är tvungna. Men då brukar det lossna det efter ett tag.

Förbereder en mångkulturell framtid

Hon möter ändå en del motstånd på arbetsplatserna.

– För det första har vi människor som inte tycker att invandrare har något här att göra. Sedan är det ganska ansträngt i vården och att då ta emot personer som inte kan svenska så bra tar lite extra tid och kräver att man orkar. Men vi behöver nya medarbetare och jag har inga problem med deras ursprung, för jag ser vilka bra medarbetare vi får, säger Eva Tobiasson.

Nu när projektet är slut ska hon fortsätta med att utbilda språkstödjare i Heby kommun.

– Språkstödjarna på arbetsplatserna är de som gör skillnad och deras förhållningssätt sprider sig som ringar på vattnet.

Framtiden på kommunens boenden kommer att vara mångkulturell, konstaterar språkombudet.

– Då är det en tillgång med olika bakgrunder även i personalen.

Läs mer: Så blir ni en språkutvecklande arbetsplats

Porträttfoto: Staffan Claesson/TT

Så blir ni en språkutvecklande arbetsplats

Det finns många fördelar med att utveckla språket på arbetsplatsen. Bättre arbetsmiljö är en av flera vinster. Nu finns en handbok som gör det lätt att komma igång.

Porträttbild på Olga Orrit.– Välfungerande språk och kommunikation är grunden för att arbetsplatsen ska utvecklas. Alla kan vara med och skapa språkutvecklande arbetsplatser, säger Olga Orrit som är språkutvecklare på föreningen Vård- och omsorgscollege, VO-College.

Hon är en av projektledarna för handboken ”Lyft språket på jobbet!”. Den är framtagen av vård- och omsorgscollege i samarbete med SKL.

VO-College är engagerade i språkutveckling på arbetsplatser och äger konceptet språkombud som används på många arbetsplatser.

Det betyder att de bland annat ser till att utbildningen av språkombud, språkombudsutbildare och chefer följer en bestämd plan.

Handboken var ett av flera språkutvecklande stöd som Olga Orrit och Elsa Mattsson, handläggare på SKL, berättade om på ett gemensamt seminarium på SKL nyligen.

”Alla på arbetsplatsen är lika viktiga”

Det finns flera anledningar till att jobba språkutvecklande på arbetsplatsen. För medarbetare som inte har svenska som modersmål kan det vara nödvändigt att fortsätta lära sig mer svenska och få utveckla språket på arbetsplatsen.

Skillnaden är stor mellan att prata svenska i ett klassrum och att använda språket i oförberedda situationer, som på jobbet. Det kan dessutom finnas medarbetare som till exempel har läs- och skrivsvårigheter eller nedsatt hörsel, berättade Olga Orrit på seminariet.

Handboken är ett stöd för språkombuden, men den är också användbar på många sätt på arbetsplatser som inte har språkombud.

Trygg stämning underlättar

Stämningen i arbetsgruppen är också viktig för att kommunikationen ska bli bra. När gruppen känns trygg vågar fler säga till om de inte förstår vad någon säger, eller är osäkra på om en arbetskamrat har förstått en rätt.

– Alla på arbetsplatsen är lika viktiga för att få till en bra kommunikation, säger Olga Orrit som själv har många års erfarenhet som språkutvecklare.

Handboken innehåller förslag på många olika språkutvecklande aktiviteter som kan bidra till den tryggheten.

– Det gör att man vågar prata fast det inte låter perfekt.

Oavsett vilka utmaningar som finns på arbetsplatsen har cheferna en betydande roll för hur man ska lyckas med att utveckla språket och kommunikationen, menar Olga Orrit.

– Cheferna är nyckelpersoner. Utan deras stöd kanske det inte händer så mycket.

Anpassa till er egen arbetsplats

Metoderna i handboken bygger på etablerade insikter inom språkforskning och har utvecklats i samarbete mellan chefer, anställda, lärare och forskare.

Boken stödjer hur man kan arbeta på ett genomtänkt sätt med språket, men det går också att jobba med valda delar och övningar, om inte annat så för att komma igång.

– Utgå från vad som känns viktigt hos er. Är det på dokumentationen vi ska koncentrera oss i början? Är våra protokoll begripliga? Har vi mallar för minnesanteckningar? tipsar Olga Orrit.

 

Läs mer: Språkstödjare gör arbetsmiljön tryggare

”Nu har det blivit lättare att ingripa”

Den psykiska ohälsan ökar i samhället och det finns ett stort behov av att hjälpa människor i kris. Nu finns en utbildning i första hjälpen till psykisk hälsa. Sala kommun utbildar nästan en tredjedel av sina anställda.

Många svenskar har lärt sig första hjälpen-kurs med hjärt-lungräddning och vet vad de ska göra om de träffar på en svårt sjuk eller skadad person. Färre vet hur de ska agera när någon mår psykiskt väldigt dåligt.

– Även för mig som tidigare har arbetat inom psykiatrin och kriminalvården har det blivit lättare att ingripa, säger Zanna Zachrisson Ström, som gått kursen. Hon jobbar på ett särskilt boende för äldre i Sala.

– Alla anställda hos oss ska få gå kursen och det är jättebra. Man tänker inte på att många äldre mår psykiskt dåligt, säger hon.

Forskning visar att de som utbildas i första hjälpen vid psykisk ohälsa får färre negativa attityder mot dem som mår psykiskt dåligt och stöttar bättre.

Fungerar som HLR

Tanken är att första hjälpen vid psykisk ohälsa ska fungera precis som hjärt-lungräddning: Man ska kunna hålla någon uppe tills denne får professionell hjälp.

Att må psykiskt dåligt kan handla om att ha akut ångest, panikattacker eller självmordsplaner, men också om till exempel ätstörningar eller långvarig stress.

– Jag tror att alla skulle ha nytta av att gå en sådan här kurs. Det är mycket större risk att vi träffar någon som mår väldigt psykiskt dåligt än att vi behöver gripa in med hjärt-lungräddning, säger Marre Smeds, undersköterska på ett LSS-boende och en av Sala kommuns nitton instruktörer i kursen.

Hjärt-lungräddningen har sitt LABC-schema (livsfarligt läge, andning, blödning, chock) till hjälp för att bedöma läget och agera rätt om man stöter på en svårt sjuk eller skadad person. Första hjälpen till psykisk hälsa använder sig av BLEUS för omhändertagande av den som mår akut psykiskt dåligt. BLEUS består av fem steg:

700 kommunanställda ska utbildas

Sedan 2008 har staten och SKL en överenskommelse om att kommuner och regioner ska jobba för ökad tillgänglighet och jämlikhet inom området psykisk hälsa. Med överenskommelsen följer statliga medel. I Sala hade de bland annat använts till att finansiera utbildningssatsningen i Första hjälpen till psykisk hälsa. Utbildningarna sker under betald arbetstid.

Målet är att Sala kommun ska utbilda 700 av sina anställda inom verksamheter där man jobbar nära människor eller möter människor i kris, till exempel hemtjänsten, särskilt boende och vissa delar av socialtjänsten. Hittills har 110 av kommunens anställda gått kursen.

Känsligt ämne att prata om

Marre Smeds håller tillsammans med tre andra instruktörer första hjälpen-utbildningar för dem som jobbar på kommunens LSS-boenden. De är alltid två instruktörer på varje kurs.

– Det kan bli väldigt känsliga diskussioner. De flesta har någon gång stött på svår psykisk ohälsa. Så om någon behöver bryta och gå ut ett tag kan en av oss följa med och stötta, berättar hon.

Det handlar egentligen om att vara medmänniska.

Under kursen jobbar de hela tiden med BLEUS-verktyget för det akuta omhändertagandet. Instruktörerna följer en färdig manual för kursupplägget och har en färdig power point-presentation. De tolv kurstimmarna innehåller även grupparbeten, film och diskussionsforum.

– Jag har gått lite olika utbildningar och det här är nog den bästa kursen hittills. Inte bara för innehållet utan även för att instruktörerna var så kunniga och engagerade. Det är fortfarande väldigt tabubelagt att tala om sådant som depressioner och självmord och kursen ändrar på det, säger Zanna Zachrisson Ström.

Hjälper att se vem som mår dåligt

Marre Smeds håller med om att första hjälpen-kursen minskar rädsla och fördomar gentemot psykiskt sjuka.

Hon ser det också som värdefullt med många utbildade i arbetslivet.

– På en arbetsplats vågar man kanske inte ta tag i en kollega som mår dåligt. Utbildningen i första hjälpen till psykisk hälsa gör att man vågar fråga och vet hur man ska agera, säger Marre Smeds.

– Det handlar egentligen om att vara medmänniska. Om att lyssna och inte ta på sig för mycket själv, säger hon.

Våld i hemmet – han vågar fråga

Chefer behöver fråga sina medarbetare om våld i nära relationer. Det menar Marcus Gustavsson, chef för ett äldreboende i Göteborg. Hans före detta kollega misshandlades svårt av sin partner.
– Om jag haft den här kunskapen medan vi arbetade tillsammans hade jag kanske kunnat göra skillnad, säger han.

Marcus Gustavsson tänker ofta på sin kollega. De jobbade tillsammans i hemtjänsten i Göteborg, för ungefär 20 år sedan.

– Vi hade ett bra samarbete, jag och hon. Hon var fantastisk att arbeta med. Men det var jättekonstigt att hon aldrig var det minsta personlig. Hon delade inte med sig av vem hon var utanför sin yrkesroll.

Marcus minns att hon gick klädd i långärmat eller i polokrage mitt i sommaren. Aktiviteter efter jobbet följde hon aldrig med på. Och så var det detta med hennes make. Han lämnade av henne på arbetet prick klockan 7.30. Hämtade henne klockan 16.

– Jag uppfattade henne som väldigt kontrollerad, säger Marcus Gustavsson.

Först flera år senare fick Marcus Gustavsson reda på hur det gått för hans kollega.

– Jag fick höra hon bodde på ett boende för personer med förvärvade hjärnskador. Hon hade alltså blivit slagen sönder och samman av sin man, sammanfattar han.

Utbildade sig

Här började Marcus Gustavssons engagemang för våldsutsatta. Han gick en utbildning om våld i hemmet. Han fick lära sig känna igen tecken på att någon utsätts, och märkte att mycket var bekant: den täckande klädseln, oviljan att vara med efter arbetstid, maken som hämtade och lämnade på jobbet.

– Jag tänkte direkt på henne, på vad som hade hänt om jag haft den här kunskapen medan vi arbetade tillsammans, berättar han.

Marcus Gustavsson har jobbat med våld i nära relationer i fackförbundet Vision. Där drev han frågan om att skyddsombud ska lära sig att se de tidiga tecknen.

– Skyddsombuden kommer ofta in i rehabiliteringsprocessen. Det kan vara väldigt värdefullt om de kan fatta misstanke och ställa frågan.

Kompetensutveckling för skyddsombud gjorde skillnad för flera medlemmar

Men alla tyckte inte likadant. Marcus Gustavsson stötte på frågor om var gränsen mellan arbete och privatliv egentligen går. Ska man verkligen lägga sig i vad som händer utanför jobbet? Ska fackförbundets pengar gå till detta?

– Det var inte helt okontroversiellt. Men jag vet att satsningen på kompetensutveckling för skyddsombud gjorde skillnad för flera medlemmar.

En personalpolitisk fråga

Idag föreläser Marcus Gustavsson om våld i nära relationer. Åhörarna är chefer, medarbetare, HR-specialister och fackliga företrädare. Frågan om var gränsen för privatlivet går är fortfarande aktuell. Men åsikten att man inte ska lägga sig i har blivit mer sällsynt.

Samma sak märker han i arbetet som enhetschef på ett äldreboende i Göteborg. Här är arbetet med våld i nära relationer en viktig del av chefskapet, menar han. Devisen är att hellre lägga sig i för mycket än för lite.

– Jag ser det som en personalpolitisk fråga. Ska vi göra så mycket eller så lite som möjligt för att stötta våra medarbetare? För mig är svaret självklart.

Kan så ett frö

Det viktigaste i Marcus Gustavssons arbete mot våld i nära relationer är att våga fråga, om han ser något av de tecken han lärt sig att vara uppmärksam på. Det kan handla om att någon har mycket korttidsfrånvaro, eller partners som ringer väldigt ofta under arbetstid.

Oftast blir svaret nej, även då våld faktiskt förekommer. Men arbetet behöver ändå inte vara förgäves.

Det finns ingen manual för hur man ska hantera svaret.

Som exempel nämner han en medarbetare som hade blåmärken på armarna och ofta var borta. Marcus Gustavsson kallade till ett rehabiliteringssamtal där han frågade henne rakt ut. Hon blev upprörd, tyckte att han gått över gränsen. Men hon tog ändå emot ett kort med ett nummer till Kvinnofridslinjen. Dit kan man ringa varifrån som helst i landet om man själv eller någon närstående blir utsatt för våld i en nära relation.

– Några månader senare berättade hon att hon utsatts för våld hemma och fått hjälp av Kvinnofridslinjen att ta sig ur sin destruktiva relation. Förhoppningsvis kan man så ett frö, vilket gör det lättare att ta steget senare, säger Marcus Gustavsson.

Göteborgs stad har ett frågeformulär som chefer kan ta till vid upprepad korttidsfrånvaro. Det är en början, men Marcus Gustavsson efterlyser bättre stöd för chefer i nästa skede.

– Det finns liksom inte en manual för hur man ska hantera svaret. Där behöver chefer verkligen stärkas. Det handlar inte först och främst om att följa ett formulär utan man måste kunna hantera vad som kommer upp när man ställer frågan.

Först då kan man göra skillnad, menar Marcus Gustavsson.

Har du själv blivit utsatt? Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 ger stöd till dig som utsätts för våld och hot i en nära relation. 

Psykisk ohälsa – kvinnor sjukskrivs mer

Kvinnor sjukskrivs mer än män vid psykisk ohälsa. Det gäller även då läkaren bedömer att de har samma arbetsförmåga. Det visar en rapport om könsskillnader vid sjukskrivning.

Kvinnor är i genomsnitt sjukskrivna betydligt mer än män. För de sjukskrivningar som gäller psykisk ohälsa finns osakliga könsskillnader, enligt Riksrevisionen.

– Vid lättare eller medelsvår psykisk ohälsa sjukskrivs kvinnor mer än män, även då de bedöms ha samma arbetsförmåga, sa Pathric Hägglund, revisionsdirektör på Riksrevisionen, vid ett seminarium på AFA Försäkring nyligen.

Han har, tillsammans med kollegan Kristina Karlsson, skrivit rapporten Jämställd sjukfrånvaro – bedöms män och kvinnor likvärdigt i sjukskrivningsprocessen? som kom ut i juni 2019.

Riksrevisionen granskade data från sjukskrivningen av cirka 60 000 personer i Skåne åren 2010 – 2016. Majoriteten av patienterna fick diagnosen lindrig eller medelsvår psykisk ohälsa, och behandlades för den. Läkarna bedömde deras arbetsförmåga och fattade beslut om sjukskrivning.

Kvinnor sjukskrevs mer

Kvinnorna blev sjukskrivna 30 procent mer än männen, trots att läkarna hade bedömt att de hade likvärdig arbetsförmåga. Det pekar på osakliga könsskillnader, enligt Riksrevisionen.

Könsskillnaderna i sjukfrånvaro är tydligast när det gäller en viss grupp av patienter med lindrig eller medelsvår psykisk sjukdom. De är i trettioårsåldern, högutbildade, har relativt hög inkomst och saknar barn. De arbetar främst i mansdominerade branscher.

Varför det ser ut på det här viset ger granskningen inte svar på. Men skillnaderna verkar inte bero på att kvinnor har sämre hälsa, enligt rapporten. Kvinnor lever i genomsnitt längre, men skattar sin hälsa som sämre än vad män gör. De söker oftare vård.

Att kvinnor sjukskrivs mer – trots likvärdig arbetsförmåga – förklaras enligt rapporten inte heller av att kvinnor och män ofta arbetar i olika branscher, med olika arbetsmiljö.

Attityder och normer?

På seminariet förde Pathric Hägglund fram flera tänkbara förklaringar till könsskillnaderna.

En skulle kunna vara att kvinnor och män har olika inställning till att bli sjukskrivna. Kvinnor är i genomsnitt mer öppna än män med hur de mår. De kanske har lättare att tänka sig sjukskrivning. Det finns forskning som visar att kvinnor oftare tänker förebyggande i frågor som rör hälsan.

Det kan också handla om läkarnas normer.

– Skillnaderna skulle kunna härledas till att läkare kan ha lättare att sjukskriva kvinnor än män, sa Pathric Hägglund.

Svårt bedöma arbetsförmåga

Läkarnas brist på tid kan också spela roll. Det är svårt att bedöma arbetsförmåga vid psykisk ohälsa. Läkarna har inte detaljkunskap om vilka krav som ställs inom olika slags yrken. De tar sällan kontakt med arbetsgivarna och kan därför inte diskutera möjligheterna till anpassning av arbetet.

– Läkaren går nästan alltid på patientens beskrivning. Det är inte helt optimalt, sa han.

Ytterligare en tänkbar förklaring kan vara att män sjukskrivs mindre därför att läkare generellt har svårare att fånga upp deras psykiska ohälsa.

Blir kvinnor sjukskrivna i onödan vid psykisk ohälsa? Eller borde män egentligen sjukskrivas mer? Sådana frågor kom upp i frågestunden efter seminariet.

– Det kan vi inte säga utifrån nuvarande undersökning, svarade Pathric Hägglund.

Vill se bättre läkarintyg

Bakgrunden till granskningen är regeringens mål att minska skillnaderna i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män. Studien omfattar även en mindre grupp patienter som hade smärtproblem. Där hittade Riksrevisionen inga osakliga könsskillnader.

Riksrevisionen föreslår att Försäkringskassan ska få i uppdrag att systematiskt följa upp hur läkare inom olika delar av vården skriver intyg för kvinnor respektive män. Bättre uppföljning och analys skulle göra det lättare att upptäcka systematiska skillnader.

Ett annat förslag i rapporten är att regeringen bör tillsätta en utredning för att höja kvaliteten på läkarintygen och göra dem mer enhetliga. Utredningen skulle bland annat få i uppdrag att ge förslag på hur läkare kan få bättre kunskap om patienternas arbetssituation. Det skulle göra bedömningarna av arbetsförmåga mindre godtyckliga, enligt Riksrevisionen.

Han vill nyansera bilden av stress

Allt fler sjukskrivs på grund av stress. Men vad beror det egentligen på? Och är stress farligt? Suntarbetsliv har pratat med Hugo Westerlund, professor och chef för Stressforskningsinstitutet.

Reaktion på svår stress har blivit en av de vanligaste sjukskrivningsdiagnoserna. Men frågan är varför. Har våra liv blivit stressigare eller reagerar vi starkare på stress?

– Det är inte så troligt att känsligheten förändrats. Vi är friskare på många andra sätt och då blir stressen tydligare. Vi är också mer benägna numera att erkänna när vi mår psykiskt dåligt, säger Hugo Westerlund.

Att vissa diagnoser är mer populära under vissa tidsperioder tror han kan vara ytterligare ett skäl till att så många sjukskrivs för stressreaktioner. Han tror också att vi blivit mer benägna att se stress som en sjukdom.

Något som också kan spela in är ökade krav på att man ska vara frisk och högpresterande.

– Man pratar ofta om att kraven i jobbet har ökat. Men man ställer höga krav på social kompetens, att vara glad på jobbet, arbeta i team och så vidare. Det finns väldigt lite utrymme att vara lite egen, sur och tvär i arbetslivet.

Många saker kan ge stress

Man hävdar ofta att arbetsmiljön är stressigare idag än tidigare. Hugo Westerlund pekar dock på att mycket annat än jobbet spelar in.

– Det är viktigt att man inte ska må dåligt på grund av jobbet. Men mycket annat i livet – som sjukdom, känslan av att inte vara lyckad på sociala medier, den egna ekonomin eller att man är i en dålig relation – spelar också stor roll för stress. Om man har det besvärligt både på jobbet och hemma blir det svårt att få den nödvändiga återhämtningen, säger Hugo Westerlund.

En del statistik visar att stressen på jobbet ökat, annan att den inte har det. Frågan är hur man ska tolka siffrorna.

– Det är svårt att förklara ökningen av psykisk ohälsa enbart med jobbet och arbetsmiljön. Mest psykiskt dåligt mår ju unga kvinnor som inte är ute i arbetslivet än.

Han hävdar dock att det är stor skillnad på dåliga och bra arbetsplatser och att det finns arbetsplatser som gör de anställda sjuka. Alltför mycket stress ökar risken för fysiska sjukdomar, som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

På vissa delar av arbetsmarknaden är också problemen större.

– Kommun- och regionsektorn har utvecklats sämre än den privata, säger han.

Vi lever allt längre

Trots att allt fler sjukskrivs på grund av stress ökar vår medellivslängd stadigt.

Om död är måttet på vad som är farligt så är inte stress farligt. Japaner och svenskar jobbar mycket men lever allt längre. Men lättare psykisk ohälsa påverkar livskvaliteten.

Stress är i sig ett väldigt omfattande ämne som det kan vara svårt för forskarna att undersöka.

– Forskningsmässigt är det svårt att reda ut vad som är vad. Jag ifrågasätter att stressen bara ökar och är kritisk mot larmrapporter om att hjärnan krymper av stress och så vidare. Då kommer en del att tro att jag ifrågasätter dem som mår dåligt, säger Hugo Westerlund och menar att det inte alls handlar om det när man kritiskt granskar larm om ökande stress.

Pauser på schemat ger ny ork i förskolan

Friskare personal och tryggare barn är två av fördelarna med att införa pauser för förskolepersonalen. Det menar Maria Karlander, skyddsombud och förskollärare i Partille. Hon får medhåll av rektor Emma Kallerdahl. Med gemensamma krafter ser de till att pauserna prioriteras.

På Jonsereds förskola är gården full av barn som leker och stojar. Inne i personalrummet stänger förskolläraren Annie Fredriksson dörren till vilrummet, sätter på sig ett par hörlurar och sträcker ut sig på soffan under en filt. Hon sluter ögonen och andas lugnt. En kvart senare står hon redo och tar emot barnen när de kommer in för att äta lunch.

– När man har varit igång sedan morgonen är man ganska slut. Då betyder det mycket att få ta en paus och lyssna på avslappnande musik. Nu har jag nya krafter, säger Annie och ställer ett par små skor på plats.

Alla har rätt till pauser

Enligt arbetstidslagen har all personal rätt till både raster och pauser under arbetsdagen. En paus räknas som arbetstid. Det gör inte en rast. Under rasten kan man lämna sin arbetsplats, inte under pausen. Arbetsgivaren ska se till att man kan ta de pauser som behövs utöver rasterna. Att göra lugnare arbetsuppgifter räknas inte som paus/rast.

Ingen ifrågasätter väl rätten till rast, men det tycks inte lika självklart med inplanerade pauser.

– Det är ovanligt att personalen på många arbetsplatser får ut sina lagstadgade pauser utöver sina raster. Jag skulle vilja påstå att de flesta inte ens vet att de har rätt till pauser, säger Maria Karlander.

Som skyddsombud har hon kämpat i flera år för att kollegorna ska våga ta ut sina pauser. Tidigare mötte hon dock föga förståelse varken från chefer eller kollegor.

– ”Här tänker vi på barnen” och ”Det hinner vi inte med” kunde jag få höra, berättar Maria. Vad de menar är att de inte hinner ta paus på grund av samvetsstress. Men då tänker man inte långsiktigt på barnen. För dem är det tryggt att få behålla samma personal i stället för ständigt nya vikarier.

Förskolläraren Annie Fredriksson återhämtar sig i vilrummet. Foto: Anna Rehnberg.

Chefen behöver stötta

Grunden för hållbart arbete ligger i återhämtning. Paus innebär återhämtning. Det som gjorde skillnad var när Maria fick med sig chefen i det här tänket. Emma Kallerdahl nickar bekräftande.

– När jag började här som rektor i februari 2016 var sjuktalen höga. Medarbetarenkäterna visade att personalen inte mådde bra. Deras största problem var att de inte hade någon möjlighet till återhämtning under dagen. Det måste jag ta på allvar.

Med en bakgrund som förskollärare hade hon lätt att förstå detta behov.

– Att arbeta på förskolan kan innebära ett högt tempo. Som pedagog är man ständigt närvarande med barnen. För att kunna bibehålla det fokuset under hela dagen behövs pauser, säger Emma.

Viktigt för att behålla personal

Regelbunden återhämtning bidrar till att man vill och kan vara kvar i yrket och på arbetsplatsen, anser hon.

– Det blir kanske något färre aktiviteter men de blir av högre kvalitet eftersom personalen orkar vara mer närvarande, säger Maria.

Numera har Jonsereds förskola schemalagda pauser. Det finns en pausansvarig på varje avdelning som skickar in förslag på när under dagen det passar bäst med en paus till rektor Emma. Under våren flöt det på riktigt bra, men efter sommaren med alla inskolningar har det varit svårare att få till pauserna.

– Målet är att den som arbetar 6,5 timmar ska ha en paus och de som arbetar 8-9 timmar ska ha två, säger Maria.

Schemalagda pauser ger mersmak

När Emma som är rektor även för Kronvägens förskola i Partille har utvecklingssamtal med personalen betonar hon att var och en kan vara en god kollega som både tar egna pauser och påminner andra om att ta sina.

– Det gäller att hitta vad som funkar bäst för respektive enhet, säger hon. Det är en förändringsprocess och pauser är en del i arbetsmiljöarbetet.

Hon märker att den personal som fått prova på pauser har fått mersmak, de uppger till exempel att de blivit mer avslappnade, mindre stela i axlar och rygg och har mindre huvudvärk.

Förut var du den arga fröken, nu är du den glada.

Maria är glad att det lokala fackliga arbetet har givit positiva resultat och menar att det beror på det goda samarbetet med Emma.

– Du är en lyhörd och prestigelös chef som ser en vinst i att samarbeta med oss fackliga, säger Maria. Du har också ett transparent arbetssätt som ger oss insikt i hur du har tänkt. Vi får en känsla av sammanhang.

– Ja, vi strävar ju åt samma håll. Du vill att personalen ska må bra och jag vill ha frisk personal som jag får behålla, säger Emma. Jag tror det är ett vinnande koncept att vi samarbetar.

Självklart i framtiden

Om personalen ska våga prioritera återhämtning behöver de ledningens godkännande, anser Maria.

– Därför är det ett måste att du som chef pekar med hela handen och säger att vi ska ta pauser, säger Maria och tillägger:

– Om fem år hoppas jag det är självklart med pauser i hela Sverige och att vi säger ”hur kunde vi jobba utan förr”.

På förskolan är lunchen klar och Annie Fredriksson ber ett av barnen välja en bok hon ska läsa ur.

– Vissa dagar har jag glömt att ta paus, kanske de dagar jag som bäst behövt en. Då är jag rätt slut efter jobbet, säger Annie. Det är förvånande vilken stor skillnad 5-10 minuters paus kan göra.

Barnen märker också skillnad när personalen är utvilad menar Maria, som själv fått kommentaren ”Förut var du den arga fröken, nu är du den glada”.

Senaste artiklar

Säkra kemisalar – så gör man i Tyresös skolor

Tyresö kommun har ökat säkerheten och minskat stressen för sina kemilärare. Starten var en gemensam utbildning för lärare och skolledare. Kemilärare har inte bara ansvar för sin egen och elevernas…

Kemisäkerhet för både lärare och elever

Kemilärare är ofta bra på att informera elever om risker. Men de är inte lika noga med sin egen säkerhet. Det säger Jenny Olander, föreståndare för KRC (Kemilärarnas resurscentrum) som…

Språkstödjare gör arbetsmiljön tryggare

Alla som är nya på jobbet behöver ett bra bemötande. Det säger språkstödjaren Emilia Karlin, som efter bara en dags utbildning kommit igång med att skapa en tryggare arbetsmiljö för…

Områden

Tillsammans skapar vi en arbetsplats som får oss att må bra.

Var vill du börja?

Läs mer om SAM

SAM

Verktyg

Vill du skapa en frisk arbetsplats? Våra verktyg är baserade på forskning och testade av kollegor till dig.

Här hittar du riktigt bra stöd på vägen!

  • OSA-kollen

    Jobba tillsammans med organisatorisk och social arbetsmiljö

  • OSA-kompassen

    Vägar till föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö

Så gör andra

Hur jobbar andra med sin arbetsmiljö? Hämta tips och inspiration till din arbetsplats!

Vad säger forskningen?

Allt fler forskare uppmärksammar arbetsmiljö som en framgångsfaktor för friska arbetsplatser. Här får du veta vad de kommit fram till.

Vilken ny kunskap kan ni använda?

SwAge-modellen gynnar alla åldrar

Vad får människor att stanna kvar i arbetslivet? Viktigast är en arbetsmiljö som gör arbetsplatsen hållbar för alla åldrar, visar...

Ny metod ska mäta hjärntrötthet

Ett nytt forskningsprojekt tar fram en metod för att mäta arbetsförmågan hos patienter med hjärntrötthet. En bättre uppskattning av deras...