Samarbetet som hjälpte ”Helle” tillbaka till jobbet

11 maj 2016 Lästid: 6 min
Närbild av kvinna i grön tröja med fotbollsmål och plan i bakgrunden.
‒ Jag är vaksam nu och tänker mig för. Jag kommer att strukturera upp arbetet bättre, säger Helena ”Helle” Blomgren, ungdomsansvarig sportchef i Morön BK i Skellefteå.

Foto:

‒ Idag mår jag riktigt bra. Men jag är vaksam och tänker mig för, säger Helena ”Helle” Blomgren, som ledde verksamheten för 600 fotbollsungdomar – och gick in i väggen. Ett team i Umeå hjälpte henne att komma igen och att förändra arbetsplatsen.

Vägen mot utmattningssyndrom. Helena Blomgrens historia har många klassiska drag. Hon var drivande och duktig, ända sedan barnsben var hon en sån som ville vinna.

‒ När jag väl tar mig an något så gör jag det med hög arbetsinsats, intensitet och engagemang. Och det är mycket jag tycker är roligt och inspirerande. Det kan bli en fälla att falla i.

De första tecknen kom när hon var lite över 40 och jobbade som utbildningskonsulent på idrottens studieförbund Sisu. Hon stördes av ryckningar i ögonlocket, som inte ville sluta. Sömnen blev sämre.

‒ Jag hade kontakt med 70 föreningar och jobbade även kvällar och helger.

Hon började längta efter ett lugnare jobb, och det blev som ungdomsansvarig sportchef i Morön BK i Skellefteå 2012.

‒ Nu hade jag bara en klubb att ta hand om och kunde bestämma själv när jag skulle jobba kvällar och helger. Men jag åkte dit ändå.

Problem med ekonomin

Bara en klubb, men dock med 600 aktiva i ett 30-tal träningsgrupper, totalt över 1 500 medlemmar. Klubben hade problem med administrationen och ekonomin.

‒ Det var en del i pressen och stressen, plus att vi hade organisatoriska brister. Jag ville göra ett bra jobb och blåste på ganska hårt.

Sambon är kroniskt sjuk och arbetar halvtid, vilket gjorde det extra viktigt att det finns en heltidslön i familjen.

Plötsligen på vårvintern förra året slog utmattningen till.

‒ Energin tog slut. Jag hade inte lyssnat på mig själv och på mina signaler, tänkte att ett problem snart skulle vara löst, att det skulle bli semester så småningom.

Hon kunde vakna på nätterna och känna panik över saker som måste hinnas med. Hjärnan rusade, ”fick frispel”. Helena Blomgren beskriver hur hon sjönk, sakta men säkert. Ändå jobbade hon på, med glädje.

‒ Tills det inte gick längre. Då sa knopp och kropp ifrån.

Kognitiva funktioner började klicka.

‒ När jag skulle packa upp matvarorna från affären kunde jag stoppa smörpaketet i diskmaskinen. Det blev såna signaler.

Hon som alltid visste var nycklar, mobil och allt annat fanns kunde plötsligen glömma. När hon skulle vända plättarna på spisen upptäckte hon att stod med en visp i handen istället för stekspade.

Hemskickad från jobbet

‒ Jag hade arbetskamrater som hade varit i samma situation som jag. Det var en som frågade om jag höll på att gå in i väggen. Då släppte alltihop. Hon skickade hem mig.

Helena Blomgren gick till vårdcentralen och sa: ”Hjälp, jag är helt slut!” Hon blev sjukskriven och låg förankrad i soffan i flera veckor i sträck. Efter hand fick hon hjälp av läkare, sjukgymnast och övrig personal på vårdcentralen.

Och så kom remissen till Stressrehab vid Norrlands universitetssjukhus (läs mer om arbetet där i ”Prat med chefen hjälp mot stress”). Helena fick fylla i ett frågeformulär och bedömdes vara i behov av det program man driver där. Hon uppmuntrades att motionera och hon kom med i en KBT-inriktad samtalsgrupp och fick lära känna andra med liknande symtom under 22 veckor. Hon gick också i enskild KBT-terapi.

‒ KBT-gruppen är fantastiskt, man får känna tillhörighet, höra hur de har löst problem som uppstår när man blir så där trött. Vi kunde ge varandra tips och idéer, men framförallt ge varandra energi.

Team runt sig

Sammantaget bildade vårdcentralen och Stressrehab ett team runt Helena Blomgren. Där ingår också en rehabkoordinator som länkar ihop alla parter, även försäkringskassan.

‒ Det är mycket man ska klara av, ta reda på vilka regler som gäller. Man får ligga på, fast man är energilös. Man måste vara frisk för att vara sjuk, så att säga. Så rehabkoordinatorn har gett mycket bra hjälp och stöd.

Koordinatorn pratade både med Helena och hennes arbetsgivare separat, och såg till att alla tre parter satte sig ner.

‒ Jag har haft otroligt bra stöd av min arbetsgivare hela tiden. De har blottat strupen och sagt att ”nu fixar vi det här. Vi vill ha dig tillbaka”.

Samtalen utmynnade i förändringar som Helena Blomgren själv måste göra, och annat som arbetsgivaren fick se till. Hon fick ett eget litet kontorsrum, det anställdes fler på kansliet.

‒ Så nu är vi tre som gör samma jobb som jag i princip gjorde själv.

”Det bästa har varit stödet”

Det värsta har ”nederlaget” varit, tycker hon. Att inte klara av allt det där som man tror att alla andra fixar.

‒ Det bästa har varit stödet hemifrån, av sjukvården och min arbetsgivare.

Efter ett år går hon nu upp i full arbetstid igen.

‒ Jag är tillbaka, inte långt från maxkapacitet. Men jag är vaksam nu och tänker mig för. Jag far inte runt hur tokigt som helst. Jag kommer att strukturera upp arbetet bättre.

Hon beskriver hur hon gör ett dagsschema, och hon prickar av varje uppgift och avslutar den med en kort paus med andningsövningar som hjälper henne att syresätta sig, slappna av och fokusera innan det är dags för nästa uppgift.

‒ Det hjälper en att göra bättre prioriteringar och ta bättre beslut. När man stressad så är allt lika starkt, allt blir lika viktigt.

Snabba ja blir nej

Helena Blomgren brukade vara blixtsnabb med att säga ja när någon kom med ett förslag på något hon skulle kunna ordna. KBT-gruppen har peppat henne att säga nej ibland.

‒ Det är ganska skönt att säga nej, jag har sagt nej tre gånger nu i vår, berättar hon.

Det är smickrande när andra klubbar vill att hon ska komma och hålla föredrag eller samtala om ledarskap. Men nu får det räcka med den egna klubben, och max två kvällar i veckan. Hon försöker hinna med att motionera mer också, trots pendlingen i buss mellan hemmet i Umeå och jobbet i Skellefteå. Alla på kansliet har numera en friskvårdstimme.

Långsamt, vaksamt. Att bestämma sig går fort, att verkligen förändra sig tar tid, inser hon.

Hon har sitt mantra:

”Jag kan mitt jobb. Jag kan säga nej. Jag vågar lita på mina beslut och på min magkänsla. Jag duger som jag är.”

Tips

Tre goda råd från Helena Blomgren

• Återhämta dig ofta under arbetsdagen.

• Lita på din magkänsla.

• Stoppa i tid.

Text: Roland Cox