‒ Jag fick massor av positiv respons, säger läraren Åsa Colliander Celik som vid terminsstarten förra året valde att ”komma ut” med sin ADHD. Hon hann jobba i ett tiotal år som lärare innan hon fick diagnosen, och ytterligare fem år innan hon berättade.
Sedan dess har andra lärare viskat i hennes öra att de också har en neuropsykiatrisk diagnos eller misstänker att det är så.
Elever stannar ibland kvar efter lektionen för att prata med henne om sina problem med att koncentrera sig.
‒ Jag tror att det stärker dem att se att man kan lyckas även om man har en diagnos, säger Åsa Colliander Celik.
Man får intrycket att ett lock lyftes av när Mälarhöjdens skola i Stockholm fick veta att SO-läraren hade ADHD. Även funktionsnedsättningar som dyslexi blev mer pratbara än tidigare.
Behövde fem år
Hon behövde de där fem åren för att känna sig tillräckligt stark i sin yrkesidentitet och i sin diagnos, säger hon. Det har särskilt bland äldre i samhället och i lärarkåren funnits föreställningar om att beteendena handlar om dålig uppfostran, lättja eller slarvighet. Tankar som håller på att tona bort, noterar hon.
Men det var stärkande att hon var uppskattad i sociala medier inom pedagogik, att hon recenserade skolrelaterade appar på en webbsida och ingick i prisbelönta lärarlag. Hon fick också kontakt med andra kvinnor med samma funktionsnedsättning via Facebook och andra sociala medier.
Förra sommaren snickrade hon på en bloggtext. Hon lät familjen och kolleger läsa texten innan hon tordes lägga ut den på en skolsida hos Stockholms stad. På personalkonferensen vid terminsstart uppmanade hennes rektor Anne-Marie Julin kollegiet att läsa bloggen, och hon ställde sig upp och berättade.
‒ Det var verkligen som att komma ut ur garderoben, skämtar Åsa Colliander Celik.
Impulsiv
Hon var själv medelmåttig i skolan, hade svårt att rabbla Sveriges floder. Hon var impulsiv, kom ofta på saker hon ville göra. I tonåren var hon aktiv i en politisk förening och satt i styrelsen. Hon hjälpte till hemma med att passa sin yngre syster.
‒ Jag kunde ha ganska många saker att göra. Sen kraschade jag och orkade ingenting. Jag var ledsen en dag eller två, jag skar ner på grejer ett litet tag, sen rullade det på igen. Redan då saknade jag en av-och-på-knapp.
Hon valde ändå läraryrket. Det paradoxala med ADHD och liknande koncentrationssvårigheter är att man har problem med att hålla fokus och vara systematisk, men samtidigt gillar när det händer mycket. Åsa Colliander Celik tror att många med ADHD blir lärare eller sjuksköterska just för att det är omväxlande yrken.
‒ Hjärnan tröttnar om det är för lika hela tiden. Det sägs att de som har ADHD är väldigt duktiga på krislägen, för då sätter adrenalinet in och så bara kör man, och löser saker.
Att hålla ihop tankarna
Det är tröttande att hålla ihop tankarna. Hon behöver dra sig undan och vara ensam efter en intensiv dag i skolan.
‒ Jag tror inte att vanliga människor förstår vilken kraft det tar.
Hon märkte att hon fick jobba hårdare än andra med att lära sig elevernas namn. Just nu har hon tre niondeklasser, varav en som mentor (klassföreståndare).
‒ Det är väldigt betydelsefullt att man kan namnen. Jag har alltid brytt mig mycket om mina elever, men de kanske inte tror det om jag inte minns vad de heter.
Efter diagnos och medicinering har hon lättare att minnas.
‒ Jag blev bättre på att vara tyst, vänta in och tänka efter, bättre på att hitta orden och bli tydligare med vad jag menar.
Under intervjun söker hon ibland efter ett ord, backar i en mening, tar om. Det är subtilt, inget man skulle tänka på om man inte visste. Vi kan alla ibland ha de beteenden som någon med ADHD har, men de diagnostiserade måste jobba hårdare.
Hörlurar och kalender
Sex lärare samsas i ett ganska litet kontorsrum belamrat med papper, datorer och pärmar. När alla är där kan Åsa Colliander Celik behöva sätta på sig sina lurar för att kunna jobba. Hon har varit på jakt efter den ultimata kalendern. Stor? Liten? Elektronisk eller papper?
‒ Sen gäller det att komma ihåg att notera i den också…
På tavlan i klassrummet anger hon när timmen börjar och slutar och vilket mål det är med dagens lektion.
‒ Det är lika mycket för min skull, jag har inte alltid koll. Men om man skapar strukturer som hjälper elever med ADHD och dyslexi så blir det bättre för de andra också. Alla kan ha det svårt ibland, under stress eller när man inte mår så bra.
‒ Om man förklarar undervisningens struktur för eleverna så får de lättare att gå djupare i själva ämnet. Tanken utmanas och då utmanas även de elever som är duktiga. Det blir en win-win-situation.
Två mentorer
Hon delar sin mentorsklass med en annan lärare, som enligt Åsa Colliander Celik har lättare att sköta inrapportering och annan systemskötsel. Hon tror nog att andra kan störa sig på hennes ”slarv” ibland, men också se att hon har andra kvaliteter.
I lärarrummet träffar vi kollegan Jannike Kohinoor.
‒ Åsa är ett stort knippe av energi, hon har massvis av idéer, ett flöde som är helt magiskt. Ibland får hon jobbigt med vissa saker, med struktur, när det blir för mycket stress. Men det finns ingen bättre att jobba med, säger hon.
Rektor Anne-Marie Julin dyker upp i en korridor
‒ Åsa jobbar jättebra och jag tror att det hjälpte även andra på skolan när hon berättade. Både andra lärare och eleverna fick lättare att prata om att inte vara precis som andra.
Åsa Colliander Celik ångrar inte att hon kom ut. Arbetslivet måste anpassas till människan, tycker hon. Till att man föder barn, vabbar, har åldrande föräldrar. Att människor är olika.
‒ Jag känner förtroende från skolledningen och har ganska hög status, som förstalärare. Om det ska bli bättre i arbetslivet och inte vara stigmatiserande så måste man börja någonstans, och då kan jag börja.
I sin blogg skriver hon: ”Om inte jag vågar berätta, hur kan jag då säga till elever att det inte är något fel med att utreda och få en diagnos?”